Så, Maud Olofsson svarade äntligen på mitt mail. Saken är bara den att jag inte minns vad jag skrev till henne ursprungligen, och nu är jag sjukt nyfiken.
REGERINGSKANSLIET
Näringsdepartementet
Näringsministern
N2008/2228/Brev
Hej Björn!
Tack för ditt brev och de vänliga och uppmuntrande orden. Jag kan tyvärr inte hjälpa dig att hitta någon lägenhet men jag vill önska dig lycka till med letandet. Jag tycker du gör helt rätt i att försöka hitta lösningar på olika sätt. Det engagemanget och den initiativförmågan kommer att bära dig långt. Vi behöver flera som du.
Stockholm i augusti 2008
Med vänlig hälsning
Maud Olofsson
Thursday, August 28, 2008
Wednesday, June 18, 2008
30 silverpenningar, Fredrick Federley. Vad skall du köpa för dem?
Centerpartisten Staffan Danielsson höll det i särklass minst trovärdiga anförandet jag någonsin sett. Han började faktiskt gråta någon minut in i sitt långrandiga tal - jag hoppas att det var för att någonting i honom dog, och att han faktiskt var tvungen att gå emot allt han tror på för att gå i den riktning partipiskan dikterade.
Genmälen av bl.a. Alice Åström (hon var skitbra, verkligen fantastiskt. Sannolikt riksdagens bästa talare just nu. Hon bör snarast ersätta Ohly, tbh) V, Lage Rahm MP, och några andra. Även om jag tar mig an en helt opartiskt betraktarroll, måste jag säga att opposition levererade en svidande kritik som ingen av de tre alliansledamöterna som talade kunde bemöta.
Därefter hölls voteringen. 67 frånvarande, 1 blankröst, 143 för och 138 emot.
Vad som verkligen äcklar mig, som kanske framgår av de två inläggen här under, är sättet som detta skett på. Inte bara regeringens förfarande, de har ju aldrig stuckit under stol med att de är ett gäng smash-and-grab-banditer som bara är ute efter att sabotera så mycket som möjligt innan de åker ut igen 2010. Det motbjudande är hela Sveriges befolkning. På vägen från riksdagshuset såg jag människor stå i barer, jublande och gråtande för Sveriges olycksöde i EM. Det är utifrån sportbarerna och tv-sofforna som den där krypande känslan av äckel och ensamhet kommer, den som kravlar in genom skinnet som tusentals illvilliga fluglarver som allihopa viskar "Zlatan är viktigare än brevsekretessen, hellre ett mål än yttrandefrihet".
Patriotism och nationell stolthet är två oerhört fula, smutsiga begrepp som över huvud taget inte borde förekomma i ett civiliserat sammanhang. Ändå finns det ett antal saker med Sverige som jag måste erkänna gör mig stolt, saker som inte finns överallt i världen; frihet, demokrati, välfärd. Under de senaste två åren upplever jag smärtsamt ofta det som att marken ger vika under mina fötter, och det bekväma, vänliga samhälle jag kommit att tycka riktigt bra om försvinner i fjärran medan jag faller ner i någon form av avgrundsmörker. Så vad kan man säga nu?
Idag förlorade vi någonting ovärderligt och oersättligt medan vi skrek och grät åt fotbolls-EM. Efter en rasslande, rosslande suck slocknade svensk parlamentarisms sista lilla gnista av trovärdighet. Idag blev Sverige mycket mindre Bamse, mycket mer Krösus Sork.
För att komplettera T.S. Elliot-citatet här nedanför:
Genmälen av bl.a. Alice Åström (hon var skitbra, verkligen fantastiskt. Sannolikt riksdagens bästa talare just nu. Hon bör snarast ersätta Ohly, tbh) V, Lage Rahm MP, och några andra. Även om jag tar mig an en helt opartiskt betraktarroll, måste jag säga att opposition levererade en svidande kritik som ingen av de tre alliansledamöterna som talade kunde bemöta.
Därefter hölls voteringen. 67 frånvarande, 1 blankröst, 143 för och 138 emot.
Vad som verkligen äcklar mig, som kanske framgår av de två inläggen här under, är sättet som detta skett på. Inte bara regeringens förfarande, de har ju aldrig stuckit under stol med att de är ett gäng smash-and-grab-banditer som bara är ute efter att sabotera så mycket som möjligt innan de åker ut igen 2010. Det motbjudande är hela Sveriges befolkning. På vägen från riksdagshuset såg jag människor stå i barer, jublande och gråtande för Sveriges olycksöde i EM. Det är utifrån sportbarerna och tv-sofforna som den där krypande känslan av äckel och ensamhet kommer, den som kravlar in genom skinnet som tusentals illvilliga fluglarver som allihopa viskar "Zlatan är viktigare än brevsekretessen, hellre ett mål än yttrandefrihet".
Patriotism och nationell stolthet är två oerhört fula, smutsiga begrepp som över huvud taget inte borde förekomma i ett civiliserat sammanhang. Ändå finns det ett antal saker med Sverige som jag måste erkänna gör mig stolt, saker som inte finns överallt i världen; frihet, demokrati, välfärd. Under de senaste två åren upplever jag smärtsamt ofta det som att marken ger vika under mina fötter, och det bekväma, vänliga samhälle jag kommit att tycka riktigt bra om försvinner i fjärran medan jag faller ner i någon form av avgrundsmörker. Så vad kan man säga nu?
Idag förlorade vi någonting ovärderligt och oersättligt medan vi skrek och grät åt fotbolls-EM. Efter en rasslande, rosslande suck slocknade svensk parlamentarisms sista lilla gnista av trovärdighet. Idag blev Sverige mycket mindre Bamse, mycket mer Krösus Sork.
För att komplettera T.S. Elliot-citatet här nedanför:
Between the desire, And the spasm
Between the potency, And the existence
Between the essence, And the descent
Falls the Shadow
For Thine is the KingdomFor Thine is, Life is, For Thine is the
This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.—T.S. Eliot, "The Hollow Men" (1925)
Den här jävla apatin hos gemene man, den avslappnade, försoffade, fördärvade tron att EM är viktigare än konstutionsvidrig lagstiftningar och en fascistisk regering med noll respekt för parlamentarisk demokrati. Om lagen hade gått igenom och fått till följd massiva rediga jävla UPPLOPP på stockholms gator, då hade jag nog kunna tycka att det hade varit nyttigt, revitaliserande, för demokratin. Istället bemöts denna sakta krypande död med ett höjt ölglas och hejarop på Zlatan.
This is the way the world ends.
Not with a bang but a whimper.
This is the way the world ends.
Not with a bang but a whimper.
Wednesday, May 14, 2008
En komparativ analys
Till skillnad från vissa andra (mer om detta nedan), använder jag ogärna ord som ondska och godhet. Men om man nu skall använda dessa krassa termer, är det min bestämda åsikt att jag har en ond sida. Det är den delen av mig som fnittrar när jag läser Marvel What If: Hulk Killed Wolverine; eller entusiastiskt hejar på Dr Deos plan att förvandla barn till slime. Delen som hoppas att Gargamel får tag på smurfarna. (detta var en dålig liknelse: ALLA delar av mig hoppas att Gargamel får tag på smurfarna. Den senare tycks mig vara en något rörande, engagerad gastronom, och de senare är något slags irriterande älvasläkte. Såsom humanist stöder jag helhjärtat alla företag som går ut på att göra sig kvitt alla påfrestande sorters älvor, småfolk, tomtar och vittror. Om man kan äta dem är det en bonus.)
Just den delen av mig får mig att vilja prenumerera på SvD; Svea rikes främsta publikation för alla individer vars moraliska kompass dateras 1950 eller tidigare.
Under ungefär en veckas tid har jag gång på gång förbluffats över vilken fräckhet... är det rätt ord? Djärvhet? Nej, ett bättre sätt att säga det på är: total respektlöshet inför alla former av modernt och upplyst tänkande som vunnit mark under de senaste femtio åren.
Ja, jag har förbluffats över vilken total respektlöshet inför alla former av modernt och upplyst tänkande som vunnit mark under de senaste femtio åren somliga av SvD:s skribenter uppvisar (Abrahamson nonwithstanding, hon är i en klass för sig).
Mina favoritexempel:
Maggie Thauersköld förklarar att om du bryr dig om miljön, HATAR du mänskligheten.
Göran Skytte förklarar att det finns helt enkelt människor som är genuint onda.
Och avslutningsvis, angående Katrine Kielos superba bok "Våldtäkt & Romantik":
DN: Bör vara del av litteraturkanon
SvD: Sex utan känslor är förvisso väsensskilt från kärlekssex.
Läs och bedöm själv. Som konstprojekt betraktat vore det ganska kul att försöka skriva för SvD, till den dagen då man förstår att det är på riktigt. Eftersom ingen av de här länkarna (förutom, såklart, den till DN) visar på någon större språklig skicklighet, är tydligen det enda man behöver göra för att bli publicerad i SvD att misstolka Hannah Arendt gravt, skita i allt all världens expertis säger, och envist hålla fast vid en reaktionärt kristen syn på sexualitet.
Just den delen av mig får mig att vilja prenumerera på SvD; Svea rikes främsta publikation för alla individer vars moraliska kompass dateras 1950 eller tidigare.
Under ungefär en veckas tid har jag gång på gång förbluffats över vilken fräckhet... är det rätt ord? Djärvhet? Nej, ett bättre sätt att säga det på är: total respektlöshet inför alla former av modernt och upplyst tänkande som vunnit mark under de senaste femtio åren.
Ja, jag har förbluffats över vilken total respektlöshet inför alla former av modernt och upplyst tänkande som vunnit mark under de senaste femtio åren somliga av SvD:s skribenter uppvisar (Abrahamson nonwithstanding, hon är i en klass för sig).
Mina favoritexempel:
Maggie Thauersköld förklarar att om du bryr dig om miljön, HATAR du mänskligheten.
Göran Skytte förklarar att det finns helt enkelt människor som är genuint onda.
Och avslutningsvis, angående Katrine Kielos superba bok "Våldtäkt & Romantik":
DN: Bör vara del av litteraturkanon
SvD: Sex utan känslor är förvisso väsensskilt från kärlekssex.
Läs och bedöm själv. Som konstprojekt betraktat vore det ganska kul att försöka skriva för SvD, till den dagen då man förstår att det är på riktigt. Eftersom ingen av de här länkarna (förutom, såklart, den till DN) visar på någon större språklig skicklighet, är tydligen det enda man behöver göra för att bli publicerad i SvD att misstolka Hannah Arendt gravt, skita i allt all världens expertis säger, och envist hålla fast vid en reaktionärt kristen syn på sexualitet.
Thursday, February 14, 2008
Wednesday, February 6, 2008
A CHALLENGER APPEARS!
Jag har en utmaning till alla som är intresserade. Hitta på en valid kritik av utilitarismen.
Missförstå mig rätt nu; jag är inte ett dugg intresserad/fascinerad/anhängare av utilitarismen, men jag har svårt att dra mig till minnes något argument mot den som inte är helt
befängt.
En snabb recap: Utilitarism innebär ett moraliskt ställnigstagande, där man avvisar tanken på att handlingar kan vara goda eller onda i sig, utan enbart räknar på konsekvenserna. Man kan använda liknelsen av "lyckopoäng" (även om ingen utilitarist gör det). Hur många lyckopoäng kontra lidandepoäng genererar en särskild handling? Sålänge det är fler lyckopoäng än lidandepoäng är det en god handling. Väldigt enkel summering.
Argument enligt utilitarismen brukar gå till enligt följande recept:
Hans Ruin slår Torbjörn Tännsjö på käften.
Torbjörn Tännsjö upplever misshandeln som högst obehaglig - 500 lidandepoäng.
Hans Ruin är nöjd med sig själv, och får 100 lyckopoäng. Alltså är smockan en ond handling.
Men om det är fem stycken Hans Ruin, så får de sammanlagt 500 lyckopoäng, alltså är handlingen helt neutral. Lägger man till en sjätte Hans Ruin, då får man totalt 600 lyckopoäng mot 500 lidandepoäng!
Om inte Hans Ruins vänner och familj hör om det, och hela landet om det läser om den grova misshandeln på SU i DN nästa morgon, och mår fruktansvärt dåligt. Då är det fler lidandepoäng igen, och en ond handling.
Ponera då att vi på ett rymdskepp vid SO25300.5+165258 , på vilket vi har 100 kloner av Hans Ruin, och en klon av Torbjörn Tännsjö. De är helt avskurna från omvärlden, och ingen vet något om vad som händer på rymdskeppet, och ingen kommer någonsin göra det (eftersom ekonomins lagar omöjliggör interstellära rymdfärder). Om alla Hans Ruinarna nitar Torbjörn Tännsjö en gång var upplever Torbjörn Tännsjö det här som helt fruktansvärt - han känner 5000 lidandepoäng. Däremot är det 100 Hans Ruin, och de inkasserar 100 lyckopoäng var. Totalt 10 000 lyckopoäng! Vi har alltså en god handling där ute.
Ni förstår säkert hur absurt det här argumentet är. Alltså vill jag ge en hemläxa åt alla som läser det här: Förklara för mig vad det är för fel på utilitarismen, utan att hänfalla till bizarra exempel som aldrig någonsin skulle ha en ens avlägsen chans att inträffa.
Missförstå mig rätt nu; jag är inte ett dugg intresserad/fascinerad/anhängare av utilitarismen, men jag har svårt att dra mig till minnes något argument mot den som inte är helt
befängt.En snabb recap: Utilitarism innebär ett moraliskt ställnigstagande, där man avvisar tanken på att handlingar kan vara goda eller onda i sig, utan enbart räknar på konsekvenserna. Man kan använda liknelsen av "lyckopoäng" (även om ingen utilitarist gör det). Hur många lyckopoäng kontra lidandepoäng genererar en särskild handling? Sålänge det är fler lyckopoäng än lidandepoäng är det en god handling. Väldigt enkel summering.
Argument enligt utilitarismen brukar gå till enligt följande recept:
Hans Ruin slår Torbjörn Tännsjö på käften.
Torbjörn Tännsjö upplever misshandeln som högst obehaglig - 500 lidandepoäng.
Hans Ruin är nöjd med sig själv, och får 100 lyckopoäng. Alltså är smockan en ond handling.
Men om det är fem stycken Hans Ruin, så får de sammanlagt 500 lyckopoäng, alltså är handlingen helt neutral. Lägger man till en sjätte Hans Ruin, då får man totalt 600 lyckopoäng mot 500 lidandepoäng!
Om inte Hans Ruins vänner och familj hör om det, och hela landet om det läser om den grova misshandeln på SU i DN nästa morgon, och mår fruktansvärt dåligt. Då är det fler lidandepoäng igen, och en ond handling.
Ponera då att vi på ett rymdskepp vid SO25300.5+165258 , på vilket vi har 100 kloner av Hans Ruin, och en klon av Torbjörn Tännsjö. De är helt avskurna från omvärlden, och ingen vet något om vad som händer på rymdskeppet, och ingen kommer någonsin göra det (eftersom ekonomins lagar omöjliggör interstellära rymdfärder). Om alla Hans Ruinarna nitar Torbjörn Tännsjö en gång var upplever Torbjörn Tännsjö det här som helt fruktansvärt - han känner 5000 lidandepoäng. Däremot är det 100 Hans Ruin, och de inkasserar 100 lyckopoäng var. Totalt 10 000 lyckopoäng! Vi har alltså en god handling där ute.
Ni förstår säkert hur absurt det här argumentet är. Alltså vill jag ge en hemläxa åt alla som läser det här: Förklara för mig vad det är för fel på utilitarismen, utan att hänfalla till bizarra exempel som aldrig någonsin skulle ha en ens avlägsen chans att inträffa.
Thursday, January 31, 2008
Vänsterpress
Ett av nutidens största problem, är att nykonservatismen fått ett hundraprocentigt tolkningsföreträde. Därför är bra, svensk vänsterpress sällsynt i dessa dagar.
Det värmer mitt hjärta när jag ser att det även i rikstäckande media finns åsikter jag kan hålla med om.
Det värmer mitt hjärta när jag ser att det även i rikstäckande media finns åsikter jag kan hålla med om.
Sunday, January 27, 2008
Politik - statskonsten.
Kära Fredrik!
Den här artikeln har med all önskvärd tydlighet illustrerat en sak för mig.
Vad det här gäller är att statens juridiska apparat anpassar sig för en privatägd medieoligarki. Följdaktligen, en fusion mellan privat ekonomisk och statlig makt. Rent effektivt innebär det här att politisk makt blivit en handelsvara, såsom i exempelvis Pinochets Chile, eller Mussolinis Italien.
Jag påstår inte att regeringen Reinfeldt är fascister. Jag påstår att regeringen Reinfeldt är nickedockor i händerna på fascisterna. Borgerligheten är inte ett likvärdigt politiskt system som är alternativet till socialdemokrati - borgerligheten är ett systematiskt angrepp på det fria samhället som inte kommer att upphöra förrän den krossas i grunden eller uppnår sitt slutgiltiga mål: Nattväktarstaten.
PS: Fredde, är vi fortfarande polare? Ta en öl på onsdag? Jag sitter på Movitz vid ca 18:00 om du vill ta en after-work. Du svarar aldrig på mina mail längre. Jag vill gärna hänga med dig, men bollen är på din planhalva nu så att säga. Vill du fortsätta det vi har får du ta och visa det.
Den här artikeln har med all önskvärd tydlighet illustrerat en sak för mig.
Vad det här gäller är att statens juridiska apparat anpassar sig för en privatägd medieoligarki. Följdaktligen, en fusion mellan privat ekonomisk och statlig makt. Rent effektivt innebär det här att politisk makt blivit en handelsvara, såsom i exempelvis Pinochets Chile, eller Mussolinis Italien.
Jag påstår inte att regeringen Reinfeldt är fascister. Jag påstår att regeringen Reinfeldt är nickedockor i händerna på fascisterna. Borgerligheten är inte ett likvärdigt politiskt system som är alternativet till socialdemokrati - borgerligheten är ett systematiskt angrepp på det fria samhället som inte kommer att upphöra förrän den krossas i grunden eller uppnår sitt slutgiltiga mål: Nattväktarstaten.
PS: Fredde, är vi fortfarande polare? Ta en öl på onsdag? Jag sitter på Movitz vid ca 18:00 om du vill ta en after-work. Du svarar aldrig på mina mail längre. Jag vill gärna hänga med dig, men bollen är på din planhalva nu så att säga. Vill du fortsätta det vi har får du ta och visa det.
Friday, January 25, 2008
Nya tider
Jag såg Michael Bays Transformers idag.
Kvällen inleddes glatt med att J kommenterade att "Man kan inte riktigt missta Michael Bays regissörsskap, på lite samma sätt som man inte kan missta AIDS för någon annan sjukdom".
Strax därefter kunda vi konstatera att man kan, faktiskt, hoppas att man inte inte kollar på en Michael Bay-film, för den verkar inte så jävla farlig. Men nej, det blir bara värre och värre och rätt snart kan man konstatera att shit, jag har AIDS.
Detta var också filmens största brist. Det, och att den innehöll för mycket människor och för lite robotar som pucklar på varandra. Ärligt talat blev jag glatt överraskad - MB tar varken sig själv, Transformers som franchise eller sin konstnärliga gärning på vidare stort allvar. Resultatet blir en oerhört besynnerlig samling scener, varav många verkar endast löst sammankopplade, som kombinerar någon slags highschoolromans med patriotaction a la Black Hawk Down och den mest bisarra slapstick/kammarkomedi jag någonsin sätt. Låt mig skissa upp en scen i ord:
Huvudpersonen letar tillsammans med sitt kärleksintresse efter något viktigt som han slarvat bort på sitt rum. Hans föräldrar hör röster inifrån rummet, kommer in. Huvudpersonen försöker jaga bort honom, hans mamma tror att han höll på att onanerade, denna dialog håller på i ca 30 sekunder innan kärleksintresset tittar fram från sitt gömställe, och nu tror huvudpersonens mamma att de nuppade. Under hela tiden står Optimus Prime, Jazz, Ratchet och Bumblebee - 10+ meter höga robotar - utanför huset och trycker sig mot väggarna. Föräldrarna hör hela tiden ljud och tittar ut genom fönstret, så att alla Transformers måste gömma sig och vara alldeles tysssssta. Vid en första anblick kanske det här verkar vara en dålig summering av scenen, men nej. Det är en utmärkt summering av scenen. Den är precis så besynnerlig och illa uppbyggd.
Jazz: "His parents are so annoying! Want me to shoot them?"
Optimus: "No, we do not hurt humans! What's wrong with you?"
Jazz: "I'm just saying we can. You know, it's an option..." <--- surar.
Filmen hade definitivt sina höjdpunkter, nämligen alla scener där stora robotar pucklade på varandra. För oss gamla Transformersfans fanns en del godis: framför allt den (faktiskt oerhört) mäktiga scenen där Optimus Prime konfronterar Megatron: "You, and I, Megatron. One shall stand - one shall fall!"
Dessvärre svarar Megatron "No, Prime, just I!" istället för det korrekta "Why throw away your life so recklessly, Prime?"
Dialogen i den animerade filmen från 1986 får det fortfarande att pirra i bröstet på mig.
"N-no! Prime, please! Spare my life, I beg you!"
"You, who are without mercy, now plead for it!? I thought you were made of sterner stuff, Megatron."
Av de ursprungliga röstskådespelarna är det bara Prime, Peter Cullen (som också röstar den amerikanska Ior i Nalle Puh, och Mantus i Pirates of Dark Water) som återanvänds. Ärligt talat skiter jag i de andra, jag skulle kunna tänka mig en två timmar lång Prime-monolog, och det skulle vara typ den bästa filmen sen X-men 3. Om Optimus Prime hade lånat rösten till I Elfte Timmen istället för DiCaprio, då hade det inte blivit någon jävla 2:a i DN. Då hade folk fucking lyssnat. När Optimus Prime talar lyssnar man.
Om man på något sätt kan tänka bort den mänskliga huvudpersonen (själva konceptet med en köttsäck som protagonist när Prime finns i samma film äcklar mig) och istället föreställer sig Optimus Prime som talar inför FN:s generalförsamling om klimathotet, eller den orättvisa marknaden, världsbankens brott mot mänskligheten... Jävlar vilken rulle det här hade varit!! Det vore också väldigt IC-saker för Prime att göra - han är faktiskt uppfylld av en "gränslös kärlek till allt levande". Citat från serietidningen.
Efter att ha ransakat mitt samvete måste jag säga, att Optimus Prime är den största hjälte som någonsin porträtterats i någon kulturform över huvud taget.
Transformers är verkligen ett oerhört epos. J och jag skrev faktiskt den här wikipediaartikeln om en transformer som vi känner blivit orättvist behandlad av historien.
Nå, nu har tiden skenat iväg för mig, och jag skall ta och försöka sova - och drömma om den dagen då Optimus Prime lyfter upp mig på sin enorma metallaxel för att få kämpa mot Megatron med händerna fria.
Kvällen inleddes glatt med att J kommenterade att "Man kan inte riktigt missta Michael Bays regissörsskap, på lite samma sätt som man inte kan missta AIDS för någon annan sjukdom".
Strax därefter kunda vi konstatera att man kan, faktiskt, hoppas att man inte inte kollar på en Michael Bay-film, för den verkar inte så jävla farlig. Men nej, det blir bara värre och värre och rätt snart kan man konstatera att shit, jag har AIDS.
Detta var också filmens största brist. Det, och att den innehöll för mycket människor och för lite robotar som pucklar på varandra. Ärligt talat blev jag glatt överraskad - MB tar varken sig själv, Transformers som franchise eller sin konstnärliga gärning på vidare stort allvar. Resultatet blir en oerhört besynnerlig samling scener, varav många verkar endast löst sammankopplade, som kombinerar någon slags highschoolromans med patriotaction a la Black Hawk Down och den mest bisarra slapstick/kammarkomedi jag någonsin sätt. Låt mig skissa upp en scen i ord:
Huvudpersonen letar tillsammans med sitt kärleksintresse efter något viktigt som han slarvat bort på sitt rum. Hans föräldrar hör röster inifrån rummet, kommer in. Huvudpersonen försöker jaga bort honom, hans mamma tror att han höll på att onanerade, denna dialog håller på i ca 30 sekunder innan kärleksintresset tittar fram från sitt gömställe, och nu tror huvudpersonens mamma att de nuppade. Under hela tiden står Optimus Prime, Jazz, Ratchet och Bumblebee - 10+ meter höga robotar - utanför huset och trycker sig mot väggarna. Föräldrarna hör hela tiden ljud och tittar ut genom fönstret, så att alla Transformers måste gömma sig och vara alldeles tysssssta. Vid en första anblick kanske det här verkar vara en dålig summering av scenen, men nej. Det är en utmärkt summering av scenen. Den är precis så besynnerlig och illa uppbyggd.
Jazz: "His parents are so annoying! Want me to shoot them?"
Optimus: "No, we do not hurt humans! What's wrong with you?"
Jazz: "I'm just saying we can. You know, it's an option..." <--- surar.
Filmen hade definitivt sina höjdpunkter, nämligen alla scener där stora robotar pucklade på varandra. För oss gamla Transformersfans fanns en del godis: framför allt den (faktiskt oerhört) mäktiga scenen där Optimus Prime konfronterar Megatron: "You, and I, Megatron. One shall stand - one shall fall!"
Dessvärre svarar Megatron "No, Prime, just I!" istället för det korrekta "Why throw away your life so recklessly, Prime?"
Dialogen i den animerade filmen från 1986 får det fortfarande att pirra i bröstet på mig.
"N-no! Prime, please! Spare my life, I beg you!"
"You, who are without mercy, now plead for it!? I thought you were made of sterner stuff, Megatron."
Av de ursprungliga röstskådespelarna är det bara Prime, Peter Cullen (som också röstar den amerikanska Ior i Nalle Puh, och Mantus i Pirates of Dark Water) som återanvänds. Ärligt talat skiter jag i de andra, jag skulle kunna tänka mig en två timmar lång Prime-monolog, och det skulle vara typ den bästa filmen sen X-men 3. Om Optimus Prime hade lånat rösten till I Elfte Timmen istället för DiCaprio, då hade det inte blivit någon jävla 2:a i DN. Då hade folk fucking lyssnat. När Optimus Prime talar lyssnar man.
Om man på något sätt kan tänka bort den mänskliga huvudpersonen (själva konceptet med en köttsäck som protagonist när Prime finns i samma film äcklar mig) och istället föreställer sig Optimus Prime som talar inför FN:s generalförsamling om klimathotet, eller den orättvisa marknaden, världsbankens brott mot mänskligheten... Jävlar vilken rulle det här hade varit!! Det vore också väldigt IC-saker för Prime att göra - han är faktiskt uppfylld av en "gränslös kärlek till allt levande". Citat från serietidningen.
Efter att ha ransakat mitt samvete måste jag säga, att Optimus Prime är den största hjälte som någonsin porträtterats i någon kulturform över huvud taget.
Transformers är verkligen ett oerhört epos. J och jag skrev faktiskt den här wikipediaartikeln om en transformer som vi känner blivit orättvist behandlad av historien.
Nå, nu har tiden skenat iväg för mig, och jag skall ta och försöka sova - och drömma om den dagen då Optimus Prime lyfter upp mig på sin enorma metallaxel för att få kämpa mot Megatron med händerna fria.
Monday, January 14, 2008
Jag är fullt medveten om att en kvalitativ, "vetenskaplig" studie av mitt sinne för humor, skulle man ganska snabbt konstatera att den suger. Jag tenderar att, till skillnad från svenska folket, gäspa/spy mig genom Extra! Extra! och Hey! Babberiba och andra teve-program med utropstecken i titeln. Och att gilla Monty Python är ungefär lika gammalt och uttjatat som teorin att välstånd sipprar ner genom sociala lager i samhället, så att det som är bra för de rikaste är bra för alla. Likväl, på 3:17, när kommentatorn informerar oss om att "Marx is placent with off-side", kollapsar jag i skrattkramper. Kanske mest för att Walle har varit på Althusser som en fluga på bajs hela dagen, och jag står upp till halsen i interpellationsteori och motargument som åkallar sinnessjukdom.
Friday, January 11, 2008
Aptus Shrugged
Aptusbrickan är ett nytt individsargument.
Varje gång jag går in i mitt hus, nyttjar köket eller tvättstugan, måste jag visa upp min aptusbricka för en liten elektronisk avläsare.
Meddelst den minimala, magnetiska ström av data som överförs mellan brickan och läsare öppnas dörrar, och min hyresvärd kan förstås i detalj se under vilka tider jag nyttjar vilka faciliteter.
Men varje kväll när jag kommer hem, lagomt på lyset, och håller den lilla marinblå plastbiten mot den silverkromade avläsaren, hoppar mitt hjärta över ett slag innan lampan slår om till grönt och dörren öppnas.
Sedan en lång tid tillbaka har jag en fobi för att vara en fiktionell karaktär. En dag när jag öppnar dörren till lägenheten jag trodde var min, kommer utrymmet att vara bebott av en främling; en radikalt annorlunda varelse med liv och natur som radikalt skiljer sig från min. Aptusbrickan komprimerar denna (fundamentalt mänskliga?) skräck för att befinna sig i ett separat lager, intensifierar den och får alla tänkbara skräckscenarion att infinna sig under de två sekunder det tar innan brickan godkänns.
Vilken oerhörd lättnad det vore att se lampan blinka rött! Att få inse att man är i bästa fall en fantom, en skugga av någon med ett riktigt liv, riktiga krämpor. En riktig person i en verklig lägenhet.
Och vilken oerhörd, brutal och knäckande lättnad det är att se lampan blinka grönt. Att varje kväll inse att man är så verklig som något kan bli, ens krämpor högst reella, och att boendet och livet äger en ofattbar verklighet. En grå och blytung, ofattbar verklighet som man ändå kan glömma bort under de två sekunder innan aptusläsarens lampa blinkar grönt.
Varje gång jag går in i mitt hus, nyttjar köket eller tvättstugan, måste jag visa upp min aptusbricka för en liten elektronisk avläsare.
Meddelst den minimala, magnetiska ström av data som överförs mellan brickan och läsare öppnas dörrar, och min hyresvärd kan förstås i detalj se under vilka tider jag nyttjar vilka faciliteter.
Men varje kväll när jag kommer hem, lagomt på lyset, och håller den lilla marinblå plastbiten mot den silverkromade avläsaren, hoppar mitt hjärta över ett slag innan lampan slår om till grönt och dörren öppnas.
Sedan en lång tid tillbaka har jag en fobi för att vara en fiktionell karaktär. En dag när jag öppnar dörren till lägenheten jag trodde var min, kommer utrymmet att vara bebott av en främling; en radikalt annorlunda varelse med liv och natur som radikalt skiljer sig från min. Aptusbrickan komprimerar denna (fundamentalt mänskliga?) skräck för att befinna sig i ett separat lager, intensifierar den och får alla tänkbara skräckscenarion att infinna sig under de två sekunder det tar innan brickan godkänns.
Vilken oerhörd lättnad det vore att se lampan blinka rött! Att få inse att man är i bästa fall en fantom, en skugga av någon med ett riktigt liv, riktiga krämpor. En riktig person i en verklig lägenhet.
Och vilken oerhörd, brutal och knäckande lättnad det är att se lampan blinka grönt. Att varje kväll inse att man är så verklig som något kan bli, ens krämpor högst reella, och att boendet och livet äger en ofattbar verklighet. En grå och blytung, ofattbar verklighet som man ändå kan glömma bort under de två sekunder innan aptusläsarens lampa blinkar grönt.
Monday, January 7, 2008
PK är bra
Första inlägget på länge. Detta för att jag har kommit underfund med att människor i gemen (och jag i synnerhet) inte lider av något abstrakt behov av att uttrycka sig i text, och jag inte längre när den vanföreställningen att man kan bli rik och berömd på det. Då bloggande varken är roligt eller givande sker det mest av pin kiv någon enstaka gång när andan faller på, liksom Calle "Greasy" Bildts hjärtslag eller städning av köket på min ex-favoritkrog i Östersund (Jag behöver ett nytt hängställe där, tips tas tacksamt emot).
Jag tänkte bara konstatera att politisk korrekthet är jättebra.
Språket är tankens förutsättning, och om man genom automatiserad hänsyn till omvärlden lägger om sitt språkbruk kommer det att påverka sättet som man tänker på.
Genom att skämta och tänja på gränserna skapar man, oavsett sina intentioner, ett socialt klimat där det blir mer acceptabelt att fälla rasistiska och sexistiska kommentarer.
Vidare har jag funderat på spel.
Över julen spelade jag Bioshock. Fantastiskt spel - jag var tvungen att youtuba det goda slutet, eftersom jag hade en olycklig tendens att döda skiten ur alla småflickor jag såg. Tydligen ansågs det vara ondska.
Vidare är det ju få saker som får mig att fnissa så illvilligt som en rejäl haymaker i nyllet på objektivismen och individualismen. Jag skall inte gå in i allt för stor detalj på hur spelet ger uttryck för politiska resonemang - jag nöjer mig med att säga att man inte behöver ägna sig åt det poänglösa navelskådandet att läsa in saker och ting i det, spelet har sina argument klara och levererar dem på ett såväl dramaturgiskt som retoriskt inspirerande sätt.
Jag spelade också Mass Effect. Rent tekniskt antar jag att det senare har en bättre handling. Boken Mass Effect, filmtrilogin Mass Effect skulle definitivt vara bättre än dito Bioshock - ändå ger det inte en lika stark upplevelse. Dels för att Bioware (Förvirrande att skriva om Bioshock av 2K och Mass Effect av Bioware) är i första hand utvecklare av PC-spel, och Mass Effect skulle definitivt ha gjort sig bättre på PC. Xboxen blir mer en boja än en spelkonsol i det här fallet.
Huvudsakligen är det dock något annat som skiljer upplevelserna åt - det rent ludiska. Mass Effect är, sin tunga och välgjorda handling till trots, ändå ett klassiskt RPG. Fightingmomenten är lite klumpiga, men rörande, och visuellt är det... trevligt. Man tar till sig handlingen genom dialogen, man ser sin spelkaraktär stå med sitt pokerfejs och lyssna på alla skitfräcka utomjordingar, man blir nöjd.
I Bioshock mottar man handlingen mycket mer direkt. Det finns ingen reflektion av spelaren i spelet, utan man är kort och gott sina handlingar. Alla emotionella reaktioner är enbart spelargenererade.
Dev beskrev en gång narrativ som en slags spelens barnsjukdom. Jag håller inte helt och hållet med, men för mig själv har jag i alla fall bevisat att spel inte är underkastade samma regler för berättande som traditionella kulturformer.
Tv-spel är ett medium radikalt skiljt från alla andra konstformer, och ett spel kan inte inte läsas som en medietext på samma sätt en en bok eller en film.
Ett föga strukturerat inlägg, så nu drar jag ur sladden. Schemat för hösten är Göteborg, Malmö, Malmö, Malmö, med tonvis av plugg, kanske lite jobb och förhoppningsvis någon avstickare till Gävle.
Och Lisa, Yvette, Olle, Maie - kom ihåg, 33 dagar kvar... !
Jag tänkte bara konstatera att politisk korrekthet är jättebra.
Språket är tankens förutsättning, och om man genom automatiserad hänsyn till omvärlden lägger om sitt språkbruk kommer det att påverka sättet som man tänker på.
Genom att skämta och tänja på gränserna skapar man, oavsett sina intentioner, ett socialt klimat där det blir mer acceptabelt att fälla rasistiska och sexistiska kommentarer.
Vidare har jag funderat på spel.
Över julen spelade jag Bioshock. Fantastiskt spel - jag var tvungen att youtuba det goda slutet, eftersom jag hade en olycklig tendens att döda skiten ur alla småflickor jag såg. Tydligen ansågs det vara ondska.
Vidare är det ju få saker som får mig att fnissa så illvilligt som en rejäl haymaker i nyllet på objektivismen och individualismen. Jag skall inte gå in i allt för stor detalj på hur spelet ger uttryck för politiska resonemang - jag nöjer mig med att säga att man inte behöver ägna sig åt det poänglösa navelskådandet att läsa in saker och ting i det, spelet har sina argument klara och levererar dem på ett såväl dramaturgiskt som retoriskt inspirerande sätt.
Jag spelade också Mass Effect. Rent tekniskt antar jag att det senare har en bättre handling. Boken Mass Effect, filmtrilogin Mass Effect skulle definitivt vara bättre än dito Bioshock - ändå ger det inte en lika stark upplevelse. Dels för att Bioware (Förvirrande att skriva om Bioshock av 2K och Mass Effect av Bioware) är i första hand utvecklare av PC-spel, och Mass Effect skulle definitivt ha gjort sig bättre på PC. Xboxen blir mer en boja än en spelkonsol i det här fallet.
Huvudsakligen är det dock något annat som skiljer upplevelserna åt - det rent ludiska. Mass Effect är, sin tunga och välgjorda handling till trots, ändå ett klassiskt RPG. Fightingmomenten är lite klumpiga, men rörande, och visuellt är det... trevligt. Man tar till sig handlingen genom dialogen, man ser sin spelkaraktär stå med sitt pokerfejs och lyssna på alla skitfräcka utomjordingar, man blir nöjd.
I Bioshock mottar man handlingen mycket mer direkt. Det finns ingen reflektion av spelaren i spelet, utan man är kort och gott sina handlingar. Alla emotionella reaktioner är enbart spelargenererade.
Dev beskrev en gång narrativ som en slags spelens barnsjukdom. Jag håller inte helt och hållet med, men för mig själv har jag i alla fall bevisat att spel inte är underkastade samma regler för berättande som traditionella kulturformer.
Tv-spel är ett medium radikalt skiljt från alla andra konstformer, och ett spel kan inte inte läsas som en medietext på samma sätt en en bok eller en film.
Ett föga strukturerat inlägg, så nu drar jag ur sladden. Schemat för hösten är Göteborg, Malmö, Malmö, Malmö, med tonvis av plugg, kanske lite jobb och förhoppningsvis någon avstickare till Gävle.
Och Lisa, Yvette, Olle, Maie - kom ihåg, 33 dagar kvar... !
Subscribe to:
Posts (Atom)
