Ode till god planering

Jag tar långsamt en klunk av kaffet.
Vinden rycker i gardinerna, den bär med sig doften av gräs, ormbunkar och Huddingeleden. De nätta moln som tidigare lekte tafatt under höga skyar har slagit sig ihop, och i en uppvisning av strålande (!) solidaritet har de inlett en blockad mot solen. Sedan en stund tillbaka har jag lampan vid köksfläkten tänd; lägenheten badas i en besynnerlig form av skymningsljus som manar till apati och dagdrömmande.

Jag tittar på antagningsbeskedet en gång till.

Större delen av de kurser jag sökte till hösten var ett slags skämt från min sida, från 22-åriga Björn med studielån till 32-åriga Björn, med studieskulder. Särskilt mycket så eftersom jag från och med Januari inte har grundläggande behörighet till högskolestudier - något som kom som en fullkomlig överraskning för mig som vid det laget hade pluggat tre terminer på högskola.

Men varför har då de sadistiska nornorna valt att skämta tillbaka? För att ge empiriska bevis på att allt alltid ordnar sig, för att de hade tråkigt, för att det var den tiden i månaden?

Den enda kursen jag är antagen till är Filosofi A på Södertörn.

Detta kräver moget övervägande - trots allt var det den enda kursen jag egentligen ville gå. När jag nu är antagen måste det rimligtvis ligga en hund begraven. Hur skulle det se ut annars? Jag kom in på Södertörn, det börjar regna fetaost på fredagar och statsministern kommer ut som både feminist och socialist? Nej, nej och trippelnej!

Jag sträcker ut mig på sängen, och lyssnar hoppfullt efter ljudet av regn utifrån. Min kropp börjar kännas tung. Sedan slår jag upp ögonen, plötsligt på det klara med vad som är fel:

"Var faan skall jag bo i höst?
Och varför i satans jävla helvete tänkte jag inte på det tidigare?"