Så, Maud Olofsson svarade äntligen på mitt mail. Saken är bara den att jag inte minns vad jag skrev till henne ursprungligen, och nu är jag sjukt nyfiken.
REGERINGSKANSLIET
Näringsdepartementet
Näringsministern
N2008/2228/Brev
Hej Björn!
Tack för ditt brev och de vänliga och uppmuntrande orden. Jag kan tyvärr inte hjälpa dig att hitta någon lägenhet men jag vill önska dig lycka till med letandet. Jag tycker du gör helt rätt i att försöka hitta lösningar på olika sätt. Det engagemanget och den initiativförmågan kommer att bära dig långt. Vi behöver flera som du.
Stockholm i augusti 2008
Med vänlig hälsning
Maud Olofsson
Thursday, August 28, 2008
Wednesday, June 18, 2008
30 silverpenningar, Fredrick Federley. Vad skall du köpa för dem?
Centerpartisten Staffan Danielsson höll det i särklass minst trovärdiga anförandet jag någonsin sett. Han började faktiskt gråta någon minut in i sitt långrandiga tal - jag hoppas att det var för att någonting i honom dog, och att han faktiskt var tvungen att gå emot allt han tror på för att gå i den riktning partipiskan dikterade.
Genmälen av bl.a. Alice Åström (hon var skitbra, verkligen fantastiskt. Sannolikt riksdagens bästa talare just nu. Hon bör snarast ersätta Ohly, tbh) V, Lage Rahm MP, och några andra. Även om jag tar mig an en helt opartiskt betraktarroll, måste jag säga att opposition levererade en svidande kritik som ingen av de tre alliansledamöterna som talade kunde bemöta.
Därefter hölls voteringen. 67 frånvarande, 1 blankröst, 143 för och 138 emot.
Vad som verkligen äcklar mig, som kanske framgår av de två inläggen här under, är sättet som detta skett på. Inte bara regeringens förfarande, de har ju aldrig stuckit under stol med att de är ett gäng smash-and-grab-banditer som bara är ute efter att sabotera så mycket som möjligt innan de åker ut igen 2010. Det motbjudande är hela Sveriges befolkning. På vägen från riksdagshuset såg jag människor stå i barer, jublande och gråtande för Sveriges olycksöde i EM. Det är utifrån sportbarerna och tv-sofforna som den där krypande känslan av äckel och ensamhet kommer, den som kravlar in genom skinnet som tusentals illvilliga fluglarver som allihopa viskar "Zlatan är viktigare än brevsekretessen, hellre ett mål än yttrandefrihet".
Patriotism och nationell stolthet är två oerhört fula, smutsiga begrepp som över huvud taget inte borde förekomma i ett civiliserat sammanhang. Ändå finns det ett antal saker med Sverige som jag måste erkänna gör mig stolt, saker som inte finns överallt i världen; frihet, demokrati, välfärd. Under de senaste två åren upplever jag smärtsamt ofta det som att marken ger vika under mina fötter, och det bekväma, vänliga samhälle jag kommit att tycka riktigt bra om försvinner i fjärran medan jag faller ner i någon form av avgrundsmörker. Så vad kan man säga nu?
Idag förlorade vi någonting ovärderligt och oersättligt medan vi skrek och grät åt fotbolls-EM. Efter en rasslande, rosslande suck slocknade svensk parlamentarisms sista lilla gnista av trovärdighet. Idag blev Sverige mycket mindre Bamse, mycket mer Krösus Sork.
För att komplettera T.S. Elliot-citatet här nedanför:
Genmälen av bl.a. Alice Åström (hon var skitbra, verkligen fantastiskt. Sannolikt riksdagens bästa talare just nu. Hon bör snarast ersätta Ohly, tbh) V, Lage Rahm MP, och några andra. Även om jag tar mig an en helt opartiskt betraktarroll, måste jag säga att opposition levererade en svidande kritik som ingen av de tre alliansledamöterna som talade kunde bemöta.
Därefter hölls voteringen. 67 frånvarande, 1 blankröst, 143 för och 138 emot.
Vad som verkligen äcklar mig, som kanske framgår av de två inläggen här under, är sättet som detta skett på. Inte bara regeringens förfarande, de har ju aldrig stuckit under stol med att de är ett gäng smash-and-grab-banditer som bara är ute efter att sabotera så mycket som möjligt innan de åker ut igen 2010. Det motbjudande är hela Sveriges befolkning. På vägen från riksdagshuset såg jag människor stå i barer, jublande och gråtande för Sveriges olycksöde i EM. Det är utifrån sportbarerna och tv-sofforna som den där krypande känslan av äckel och ensamhet kommer, den som kravlar in genom skinnet som tusentals illvilliga fluglarver som allihopa viskar "Zlatan är viktigare än brevsekretessen, hellre ett mål än yttrandefrihet".
Patriotism och nationell stolthet är två oerhört fula, smutsiga begrepp som över huvud taget inte borde förekomma i ett civiliserat sammanhang. Ändå finns det ett antal saker med Sverige som jag måste erkänna gör mig stolt, saker som inte finns överallt i världen; frihet, demokrati, välfärd. Under de senaste två åren upplever jag smärtsamt ofta det som att marken ger vika under mina fötter, och det bekväma, vänliga samhälle jag kommit att tycka riktigt bra om försvinner i fjärran medan jag faller ner i någon form av avgrundsmörker. Så vad kan man säga nu?
Idag förlorade vi någonting ovärderligt och oersättligt medan vi skrek och grät åt fotbolls-EM. Efter en rasslande, rosslande suck slocknade svensk parlamentarisms sista lilla gnista av trovärdighet. Idag blev Sverige mycket mindre Bamse, mycket mer Krösus Sork.
För att komplettera T.S. Elliot-citatet här nedanför:
Between the desire, And the spasm
Between the potency, And the existence
Between the essence, And the descent
Falls the Shadow
For Thine is the KingdomFor Thine is, Life is, For Thine is the
This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.—T.S. Eliot, "The Hollow Men" (1925)
Den här jävla apatin hos gemene man, den avslappnade, försoffade, fördärvade tron att EM är viktigare än konstutionsvidrig lagstiftningar och en fascistisk regering med noll respekt för parlamentarisk demokrati. Om lagen hade gått igenom och fått till följd massiva rediga jävla UPPLOPP på stockholms gator, då hade jag nog kunna tycka att det hade varit nyttigt, revitaliserande, för demokratin. Istället bemöts denna sakta krypande död med ett höjt ölglas och hejarop på Zlatan.
This is the way the world ends.
Not with a bang but a whimper.
This is the way the world ends.
Not with a bang but a whimper.
Wednesday, May 14, 2008
En komparativ analys
Till skillnad från vissa andra (mer om detta nedan), använder jag ogärna ord som ondska och godhet. Men om man nu skall använda dessa krassa termer, är det min bestämda åsikt att jag har en ond sida. Det är den delen av mig som fnittrar när jag läser Marvel What If: Hulk Killed Wolverine; eller entusiastiskt hejar på Dr Deos plan att förvandla barn till slime. Delen som hoppas att Gargamel får tag på smurfarna. (detta var en dålig liknelse: ALLA delar av mig hoppas att Gargamel får tag på smurfarna. Den senare tycks mig vara en något rörande, engagerad gastronom, och de senare är något slags irriterande älvasläkte. Såsom humanist stöder jag helhjärtat alla företag som går ut på att göra sig kvitt alla påfrestande sorters älvor, småfolk, tomtar och vittror. Om man kan äta dem är det en bonus.)
Just den delen av mig får mig att vilja prenumerera på SvD; Svea rikes främsta publikation för alla individer vars moraliska kompass dateras 1950 eller tidigare.
Under ungefär en veckas tid har jag gång på gång förbluffats över vilken fräckhet... är det rätt ord? Djärvhet? Nej, ett bättre sätt att säga det på är: total respektlöshet inför alla former av modernt och upplyst tänkande som vunnit mark under de senaste femtio åren.
Ja, jag har förbluffats över vilken total respektlöshet inför alla former av modernt och upplyst tänkande som vunnit mark under de senaste femtio åren somliga av SvD:s skribenter uppvisar (Abrahamson nonwithstanding, hon är i en klass för sig).
Mina favoritexempel:
Maggie Thauersköld förklarar att om du bryr dig om miljön, HATAR du mänskligheten.
Göran Skytte förklarar att det finns helt enkelt människor som är genuint onda.
Och avslutningsvis, angående Katrine Kielos superba bok "Våldtäkt & Romantik":
DN: Bör vara del av litteraturkanon
SvD: Sex utan känslor är förvisso väsensskilt från kärlekssex.
Läs och bedöm själv. Som konstprojekt betraktat vore det ganska kul att försöka skriva för SvD, till den dagen då man förstår att det är på riktigt. Eftersom ingen av de här länkarna (förutom, såklart, den till DN) visar på någon större språklig skicklighet, är tydligen det enda man behöver göra för att bli publicerad i SvD att misstolka Hannah Arendt gravt, skita i allt all världens expertis säger, och envist hålla fast vid en reaktionärt kristen syn på sexualitet.
Just den delen av mig får mig att vilja prenumerera på SvD; Svea rikes främsta publikation för alla individer vars moraliska kompass dateras 1950 eller tidigare.
Under ungefär en veckas tid har jag gång på gång förbluffats över vilken fräckhet... är det rätt ord? Djärvhet? Nej, ett bättre sätt att säga det på är: total respektlöshet inför alla former av modernt och upplyst tänkande som vunnit mark under de senaste femtio åren.
Ja, jag har förbluffats över vilken total respektlöshet inför alla former av modernt och upplyst tänkande som vunnit mark under de senaste femtio åren somliga av SvD:s skribenter uppvisar (Abrahamson nonwithstanding, hon är i en klass för sig).
Mina favoritexempel:
Maggie Thauersköld förklarar att om du bryr dig om miljön, HATAR du mänskligheten.
Göran Skytte förklarar att det finns helt enkelt människor som är genuint onda.
Och avslutningsvis, angående Katrine Kielos superba bok "Våldtäkt & Romantik":
DN: Bör vara del av litteraturkanon
SvD: Sex utan känslor är förvisso väsensskilt från kärlekssex.
Läs och bedöm själv. Som konstprojekt betraktat vore det ganska kul att försöka skriva för SvD, till den dagen då man förstår att det är på riktigt. Eftersom ingen av de här länkarna (förutom, såklart, den till DN) visar på någon större språklig skicklighet, är tydligen det enda man behöver göra för att bli publicerad i SvD att misstolka Hannah Arendt gravt, skita i allt all världens expertis säger, och envist hålla fast vid en reaktionärt kristen syn på sexualitet.
Thursday, February 14, 2008
Wednesday, February 6, 2008
A CHALLENGER APPEARS!
Jag har en utmaning till alla som är intresserade. Hitta på en valid kritik av utilitarismen.
Missförstå mig rätt nu; jag är inte ett dugg intresserad/fascinerad/anhängare av utilitarismen, men jag har svårt att dra mig till minnes något argument mot den som inte är helt
befängt.
En snabb recap: Utilitarism innebär ett moraliskt ställnigstagande, där man avvisar tanken på att handlingar kan vara goda eller onda i sig, utan enbart räknar på konsekvenserna. Man kan använda liknelsen av "lyckopoäng" (även om ingen utilitarist gör det). Hur många lyckopoäng kontra lidandepoäng genererar en särskild handling? Sålänge det är fler lyckopoäng än lidandepoäng är det en god handling. Väldigt enkel summering.
Argument enligt utilitarismen brukar gå till enligt följande recept:
Hans Ruin slår Torbjörn Tännsjö på käften.
Torbjörn Tännsjö upplever misshandeln som högst obehaglig - 500 lidandepoäng.
Hans Ruin är nöjd med sig själv, och får 100 lyckopoäng. Alltså är smockan en ond handling.
Men om det är fem stycken Hans Ruin, så får de sammanlagt 500 lyckopoäng, alltså är handlingen helt neutral. Lägger man till en sjätte Hans Ruin, då får man totalt 600 lyckopoäng mot 500 lidandepoäng!
Om inte Hans Ruins vänner och familj hör om det, och hela landet om det läser om den grova misshandeln på SU i DN nästa morgon, och mår fruktansvärt dåligt. Då är det fler lidandepoäng igen, och en ond handling.
Ponera då att vi på ett rymdskepp vid SO25300.5+165258 , på vilket vi har 100 kloner av Hans Ruin, och en klon av Torbjörn Tännsjö. De är helt avskurna från omvärlden, och ingen vet något om vad som händer på rymdskeppet, och ingen kommer någonsin göra det (eftersom ekonomins lagar omöjliggör interstellära rymdfärder). Om alla Hans Ruinarna nitar Torbjörn Tännsjö en gång var upplever Torbjörn Tännsjö det här som helt fruktansvärt - han känner 5000 lidandepoäng. Däremot är det 100 Hans Ruin, och de inkasserar 100 lyckopoäng var. Totalt 10 000 lyckopoäng! Vi har alltså en god handling där ute.
Ni förstår säkert hur absurt det här argumentet är. Alltså vill jag ge en hemläxa åt alla som läser det här: Förklara för mig vad det är för fel på utilitarismen, utan att hänfalla till bizarra exempel som aldrig någonsin skulle ha en ens avlägsen chans att inträffa.
Missförstå mig rätt nu; jag är inte ett dugg intresserad/fascinerad/anhängare av utilitarismen, men jag har svårt att dra mig till minnes något argument mot den som inte är helt
befängt.En snabb recap: Utilitarism innebär ett moraliskt ställnigstagande, där man avvisar tanken på att handlingar kan vara goda eller onda i sig, utan enbart räknar på konsekvenserna. Man kan använda liknelsen av "lyckopoäng" (även om ingen utilitarist gör det). Hur många lyckopoäng kontra lidandepoäng genererar en särskild handling? Sålänge det är fler lyckopoäng än lidandepoäng är det en god handling. Väldigt enkel summering.
Argument enligt utilitarismen brukar gå till enligt följande recept:
Hans Ruin slår Torbjörn Tännsjö på käften.
Torbjörn Tännsjö upplever misshandeln som högst obehaglig - 500 lidandepoäng.
Hans Ruin är nöjd med sig själv, och får 100 lyckopoäng. Alltså är smockan en ond handling.
Men om det är fem stycken Hans Ruin, så får de sammanlagt 500 lyckopoäng, alltså är handlingen helt neutral. Lägger man till en sjätte Hans Ruin, då får man totalt 600 lyckopoäng mot 500 lidandepoäng!
Om inte Hans Ruins vänner och familj hör om det, och hela landet om det läser om den grova misshandeln på SU i DN nästa morgon, och mår fruktansvärt dåligt. Då är det fler lidandepoäng igen, och en ond handling.
Ponera då att vi på ett rymdskepp vid SO25300.5+165258 , på vilket vi har 100 kloner av Hans Ruin, och en klon av Torbjörn Tännsjö. De är helt avskurna från omvärlden, och ingen vet något om vad som händer på rymdskeppet, och ingen kommer någonsin göra det (eftersom ekonomins lagar omöjliggör interstellära rymdfärder). Om alla Hans Ruinarna nitar Torbjörn Tännsjö en gång var upplever Torbjörn Tännsjö det här som helt fruktansvärt - han känner 5000 lidandepoäng. Däremot är det 100 Hans Ruin, och de inkasserar 100 lyckopoäng var. Totalt 10 000 lyckopoäng! Vi har alltså en god handling där ute.
Ni förstår säkert hur absurt det här argumentet är. Alltså vill jag ge en hemläxa åt alla som läser det här: Förklara för mig vad det är för fel på utilitarismen, utan att hänfalla till bizarra exempel som aldrig någonsin skulle ha en ens avlägsen chans att inträffa.
Subscribe to:
Posts (Atom)
