Monday, September 17, 2007
Friday, August 31, 2007
Kära Statsministern
Kära Fredrik!
Jag hoppas att du mår bra, och inte känner dig nere över oppinionsmätningarna, som tydligt visar att en överväldigande majoritet av svenska folket tycker att ni gör ett skitdåligt jobb och känner sig lurade. Personligen tycker jag att det var en snygg fint där i valet, det här med att kalla sig ett arbetarparti och ändå gå till val på ett klassiskt högerprogram. Alla blev liksom, vänta, va, och typ snubblade genom vallokalerna.
Du får ursäkta om jag låter lite bitsk.
Jag är lite bitsk.
CSN har vänligen informerat mig om att jag inte tagit alla högskolepoäng jag borde ha tagit, och därför inte kommer få studiestöd förrän detta är åtgärdat. Detta låg väl i linje med den baktenta på Genusvetenskap A jag under en längre tid haft.
HiG FUN FACT: Det är inte Genusvetenskap som är problemet. Det är Datorspelsanalys. Kursen där jag låg i som fan och gjorde allting rätt och i tid, hade minimal frånvaro och överlag var pepp som satan på. Två av fyra kursmoment är inte registrerade. Jag är godkänd på kursen, enligt det samtal jag haft med handledaren vid kursens slut. Men två. Av fyra. Moment är inte registrerade.
Högskolan i Gävle har fikat bort mitt studiestöd.
DEN SATANS HÖGSKOLAN I GÄVLE HAR FIKAT BORT MITT STUDIESTÖD.
Jag ringde till min gamla handledare, till kursadministratören, studievägledaren och MKV-institutionens sekreterare - de har gått för dagen. De har gått och köpt kaffe och satans bullar för mitt studiestöd.
Undvik Gävleborg. Stanna så långt borta från det där helveteshålet som det är rimligtvis möjligt. Man pratade lite skämtsamt om Gävleborgssyndromet, men det är sant, och det är värre än jag trodde. Gävle är en stad som sannolikt kommer kollapsa snart eftersom varenda inavlad jävla bondlurk i den där leriga hålan är genetiskt inkapabel att klara av ens de enklaste uppgifter, typ att registrera godkända betyg i ladoc.
Det är möjligt att jag är extra stingslig på det här ämnet eftersom Bögskolan i Jävle har kukat till det på ett sådant sätt att jag inte har råd med de finare bitarna av livet som jag så gärna avnjuter - öl, mat och boende.
Nu kommer en serie svordomar.
SATANS I HELVETETS JÄVLA SKIT. SATAN I MINUSKELHELVETETS HELVETES JÄVLA FÖRKUKADE PLATON DÖ DÖ HELVETESHITLER OCH OXPENIS FÖRJÄVLIGT SPRÄNG FAN SATAN HELVETE HEIL SATAN SATOR ARRIBA COWABUNHELVETESELD I ÖRATS HELVETES JÄVLA DIPLOFOTIKOTASS TINTINPARODI PÅ HELVETETS JÄVLA FÖRBANNADE NIKODEMUS KUKBLOD DELAT MED SATAN.
Var är min dynamitväst?
Var fan lade jag min dynamitväst?
Med gud som mitt vittne, när jag hittar min jävla dynamitväst drar jag på mig den under clubblazern, tar på mig gubbkepsen och stoppar fickorna fulla med råttgift om småspik och åker till Gävle.
Sedan går jag in på HiG, rakt in på rektorsexpeditionen, slider upp skjortan och vrålar "Allah Akbar". Med lite tur hamnar jag i paradiset, och där KANSKE man kan hitta någon enda förbannad Gävlebo som kan lägga in godkända betyg i ladoc.
Jag hoppas att du mår bra, och inte känner dig nere över oppinionsmätningarna, som tydligt visar att en överväldigande majoritet av svenska folket tycker att ni gör ett skitdåligt jobb och känner sig lurade. Personligen tycker jag att det var en snygg fint där i valet, det här med att kalla sig ett arbetarparti och ändå gå till val på ett klassiskt högerprogram. Alla blev liksom, vänta, va, och typ snubblade genom vallokalerna.
Du får ursäkta om jag låter lite bitsk.
Jag är lite bitsk.
CSN har vänligen informerat mig om att jag inte tagit alla högskolepoäng jag borde ha tagit, och därför inte kommer få studiestöd förrän detta är åtgärdat. Detta låg väl i linje med den baktenta på Genusvetenskap A jag under en längre tid haft.
HiG FUN FACT: Det är inte Genusvetenskap som är problemet. Det är Datorspelsanalys. Kursen där jag låg i som fan och gjorde allting rätt och i tid, hade minimal frånvaro och överlag var pepp som satan på. Två av fyra kursmoment är inte registrerade. Jag är godkänd på kursen, enligt det samtal jag haft med handledaren vid kursens slut. Men två. Av fyra. Moment är inte registrerade.
Högskolan i Gävle har fikat bort mitt studiestöd.
DEN SATANS HÖGSKOLAN I GÄVLE HAR FIKAT BORT MITT STUDIESTÖD.
Jag ringde till min gamla handledare, till kursadministratören, studievägledaren och MKV-institutionens sekreterare - de har gått för dagen. De har gått och köpt kaffe och satans bullar för mitt studiestöd.
Undvik Gävleborg. Stanna så långt borta från det där helveteshålet som det är rimligtvis möjligt. Man pratade lite skämtsamt om Gävleborgssyndromet, men det är sant, och det är värre än jag trodde. Gävle är en stad som sannolikt kommer kollapsa snart eftersom varenda inavlad jävla bondlurk i den där leriga hålan är genetiskt inkapabel att klara av ens de enklaste uppgifter, typ att registrera godkända betyg i ladoc.
Det är möjligt att jag är extra stingslig på det här ämnet eftersom Bögskolan i Jävle har kukat till det på ett sådant sätt att jag inte har råd med de finare bitarna av livet som jag så gärna avnjuter - öl, mat och boende.
Nu kommer en serie svordomar.
SATANS I HELVETETS JÄVLA SKIT. SATAN I MINUSKELHELVETETS HELVETES JÄVLA FÖRKUKADE PLATON DÖ DÖ HELVETESHITLER OCH OXPENIS FÖRJÄVLIGT SPRÄNG FAN SATAN HELVETE HEIL SATAN SATOR ARRIBA COWABUNHELVETESELD I ÖRATS HELVETES JÄVLA DIPLOFOTIKOTASS TINTINPARODI PÅ HELVETETS JÄVLA FÖRBANNADE NIKODEMUS KUKBLOD DELAT MED SATAN.
Var är min dynamitväst?
Var fan lade jag min dynamitväst?
Med gud som mitt vittne, när jag hittar min jävla dynamitväst drar jag på mig den under clubblazern, tar på mig gubbkepsen och stoppar fickorna fulla med råttgift om småspik och åker till Gävle.
Sedan går jag in på HiG, rakt in på rektorsexpeditionen, slider upp skjortan och vrålar "Allah Akbar". Med lite tur hamnar jag i paradiset, och där KANSKE man kan hitta någon enda förbannad Gävlebo som kan lägga in godkända betyg i ladoc.
Saturday, August 18, 2007
Praktiskt genusvetenskap
BETWEEN THE TIME WHEN THE OCEANS DRANK ATLANTIS.
AND THE RISE OF THE SONS OF ARYAS.
THERE WAS AN AGE, UNDREAMED OF.
AND ONTO THIS AGE - CONAN!
DESTINED TO BEAR THE JEWELLED CROWN OF AQUILLONIA UPON A TROUBLED BROW.
Conansoundtracket ftw. På pendeln vid Årstaberg höll jag på att få ett svårartat psykbryt på den grupp med 30-åriga kvinnor som konsekvent kallade varandra för "tjejer" och klär sig som fjortonåringar med hjärntumörer. Dra slutsatser om min lycka när jag kom på att jag hade musikmaskinen i fickan, och började lyssna på Mako:s (RIP) uppläsning inför första Conan-filmen. Jag minns Conan som en betydligt mer avancerad och mångbottnad karaktär än Arnold framställer honom som i filmerna, men soundtracket... <3
Idag flyttade Lisa till Malmö. Visserligen kommer hon, på Bonniers begäran, tillbaka redan på måndag kväll, men då är det som gäst. Nu bor hon i Malmö, och den insikten har bankat sig in i skallen på mig. Ensamheten infinner sig som en blöt yllefilt runt ens huvud i ett brinnande hus - obehaglig men tvångsmässigt placerad av en muskulös brandman.
Jag kommer ha ekonomiska bekymmer i höst (döööh). Huvudsakligen för att CSN är en hög humorlösa typer, som tycker att jag inte skall ha studiemedel för att jag har en baktenta. Jag är förvisso den enda jag känner till som fått det beskedet, av ett antal bekanta med ett antal baktentor. Den enda baktenta jag har är ett PM från Genusvetenskap A, för två år sedan. Men även om jag inte har skrivet just det PM:et, tycker jag att mitt år med genusstudier har gett en hel del resultat för mig personligen. Inte minst för att jag lärt mig argumentera för det jag alltid har tyckt, utan för att jag har lärt mig en massa riktiga saker. Som att Firestone är skithäftig (hon förespråkade att havandeskap skulle tas över av maskiner!), bondmoror hade en betydligt mer framstående roll i samhället än man kunde trott, och att tjejer faktiskt inte bajsar rosa luktsuddgummi.
Jag stannade till på Movitz ikväll, min plan var att fiska sympati från Salle för att jag är ensam och övergiven, så att han ger mig ett jobb nån jävla gång. När jag då noterade att toaletten varit upptagen i lite drygt femton minuter, suckade jag inombords - den logiska slutsatsen är väl att någon antingen däckat i sina egna spyor eller har en veritabel härdsmälta där inne. I vilket fall är det inte så trevligt för efterföljande besökare. När då dörren äntligen öppnas, och en kvinna i 25-årsåldern kliver ut, höjer jag något på ögonbrynet och kliver in.
Och likförbannat, möts jag av lukten av rosa luktsuddgummi.
AND THE RISE OF THE SONS OF ARYAS.
THERE WAS AN AGE, UNDREAMED OF.
AND ONTO THIS AGE - CONAN!
DESTINED TO BEAR THE JEWELLED CROWN OF AQUILLONIA UPON A TROUBLED BROW.
Conansoundtracket ftw. På pendeln vid Årstaberg höll jag på att få ett svårartat psykbryt på den grupp med 30-åriga kvinnor som konsekvent kallade varandra för "tjejer" och klär sig som fjortonåringar med hjärntumörer. Dra slutsatser om min lycka när jag kom på att jag hade musikmaskinen i fickan, och började lyssna på Mako:s (RIP) uppläsning inför första Conan-filmen. Jag minns Conan som en betydligt mer avancerad och mångbottnad karaktär än Arnold framställer honom som i filmerna, men soundtracket... <3
Idag flyttade Lisa till Malmö. Visserligen kommer hon, på Bonniers begäran, tillbaka redan på måndag kväll, men då är det som gäst. Nu bor hon i Malmö, och den insikten har bankat sig in i skallen på mig. Ensamheten infinner sig som en blöt yllefilt runt ens huvud i ett brinnande hus - obehaglig men tvångsmässigt placerad av en muskulös brandman.
Jag kommer ha ekonomiska bekymmer i höst (döööh). Huvudsakligen för att CSN är en hög humorlösa typer, som tycker att jag inte skall ha studiemedel för att jag har en baktenta. Jag är förvisso den enda jag känner till som fått det beskedet, av ett antal bekanta med ett antal baktentor. Den enda baktenta jag har är ett PM från Genusvetenskap A, för två år sedan. Men även om jag inte har skrivet just det PM:et, tycker jag att mitt år med genusstudier har gett en hel del resultat för mig personligen. Inte minst för att jag lärt mig argumentera för det jag alltid har tyckt, utan för att jag har lärt mig en massa riktiga saker. Som att Firestone är skithäftig (hon förespråkade att havandeskap skulle tas över av maskiner!), bondmoror hade en betydligt mer framstående roll i samhället än man kunde trott, och att tjejer faktiskt inte bajsar rosa luktsuddgummi.
Jag stannade till på Movitz ikväll, min plan var att fiska sympati från Salle för att jag är ensam och övergiven, så att han ger mig ett jobb nån jävla gång. När jag då noterade att toaletten varit upptagen i lite drygt femton minuter, suckade jag inombords - den logiska slutsatsen är väl att någon antingen däckat i sina egna spyor eller har en veritabel härdsmälta där inne. I vilket fall är det inte så trevligt för efterföljande besökare. När då dörren äntligen öppnas, och en kvinna i 25-årsåldern kliver ut, höjer jag något på ögonbrynet och kliver in.
Och likförbannat, möts jag av lukten av rosa luktsuddgummi.
Friday, August 3, 2007
Bostad ordnad.
Käre Fredrik,
så var boendet löst - och via en privat hyresvärd, snarare än en kommunal. Där fick jag så jag teg, va?
I övrigt har jag, erkänningsvis av pur tristess, läst Carl Bildts blogg. Det är ganska underhållande att se en svensk politikers bloggande. Bloggare är ju per definition självupptagna satar (precis som politiker), samt en smal minoritet av blåögda optimister som tror att de kan förändra och påverka något (precis som en del politiker). Det passar riktigt bra ihop. Med den lilla jämförelsen för att aktualisera relationen mellan bloggar och politiker, vill jag peka på den här artikeln i dagens DN.
Andrew Keen råsopar internetkulturen, och inte utan en hel del poänger.
Kvantitet är ingen substitut för kvalitet. Den inte alltför genomtänkta utopin med legioner av bloggare som sköter all samhällsjournalistik är bara en uppdaterad version av den gamla skrönan om tillräckligt många apor på skrivmaskiner. Somliga förvirrade individer verkar ha drömt ihop något slags kulturkrig, nytt mot gammalt, där endast en kan stå segrande - digitalt och analogt i en strid på liv och död i gropen med eldsprutande ödlor. Det är ett skyttegravskrig, antingen bloggar man på Expressen och anser att papper som material snarast bör avskaffas, eller så skriver man en bok om att alla med MySpace är kulturmarodörer som helst av allt skulle utföra satanistiska ritualer på Gutenbergs grav.
Karin Rebas avvisar raskt Keens halvtaskiga argumentation. Jag gillar Karin Rebas - hon är vettig, välformulerad och framförallt lider hon varken av teknofobi eller överstor tilltro till teknikens under. Om DN-skribenter vore superhjältar skulle Karin Rebas vara Storm. Klok, lugn och saklig men riktigt dräpande när hon vill.
Jag har ett lite personligt förhållande till alla DN-krönikörer. Att låtsas att de är superhjältar brukar hjälpa mig att vakna på morgonen.
Hanne Kjöller (post-time-jump) är som She-hulk. En feministisk ikon som kan krossa argument och tegelmurar lika lätt. Fast hon är ändå en rik, liberal kändisadvokat.
Mats Wiklund, stark och rättrådig, är som Kapten Amerika.
Niklas Ekdal - Lex Luthor.
Peter Wolodarski är som spindelmannen med sin pojkaktiga charm och irriterande ordvrängande.
Ja, nu återstår några påfrestande veckor av flyttande, tillbakaflyttande, runtflyttande och väntan på att få några internets i mitt nya råtthål till hem.
Tuesday, July 17, 2007
Ode till god planering
Jag tar långsamt en klunk av kaffet.
Vinden rycker i gardinerna, den bär med sig doften av gräs, ormbunkar och Huddingeleden. De nätta moln som tidigare lekte tafatt under höga skyar har slagit sig ihop, och i en uppvisning av strålande (!) solidaritet har de inlett en blockad mot solen. Sedan en stund tillbaka har jag lampan vid köksfläkten tänd; lägenheten badas i en besynnerlig form av skymningsljus som manar till apati och dagdrömmande.
Jag tittar på antagningsbeskedet en gång till.
Större delen av de kurser jag sökte till hösten var ett slags skämt från min sida, från 22-åriga Björn med studielån till 32-åriga Björn, med studieskulder. Särskilt mycket så eftersom jag från och med Januari inte har grundläggande behörighet till högskolestudier - något som kom som en fullkomlig överraskning för mig som vid det laget hade pluggat tre terminer på högskola.
Men varför har då de sadistiska nornorna valt att skämta tillbaka? För att ge empiriska bevis på att allt alltid ordnar sig, för att de hade tråkigt, för att det var den tiden i månaden?
Den enda kursen jag är antagen till är Filosofi A på Södertörn.
Detta kräver moget övervägande - trots allt var det den enda kursen jag egentligen ville gå. När jag nu är antagen måste det rimligtvis ligga en hund begraven. Hur skulle det se ut annars? Jag kom in på Södertörn, det börjar regna fetaost på fredagar och statsministern kommer ut som både feminist och socialist? Nej, nej och trippelnej!
Jag sträcker ut mig på sängen, och lyssnar hoppfullt efter ljudet av regn utifrån. Min kropp börjar kännas tung. Sedan slår jag upp ögonen, plötsligt på det klara med vad som är fel:
"Var faan skall jag bo i höst?
Och varför i satans jävla helvete tänkte jag inte på det tidigare?"
Vinden rycker i gardinerna, den bär med sig doften av gräs, ormbunkar och Huddingeleden. De nätta moln som tidigare lekte tafatt under höga skyar har slagit sig ihop, och i en uppvisning av strålande (!) solidaritet har de inlett en blockad mot solen. Sedan en stund tillbaka har jag lampan vid köksfläkten tänd; lägenheten badas i en besynnerlig form av skymningsljus som manar till apati och dagdrömmande.
Jag tittar på antagningsbeskedet en gång till.
Större delen av de kurser jag sökte till hösten var ett slags skämt från min sida, från 22-åriga Björn med studielån till 32-åriga Björn, med studieskulder. Särskilt mycket så eftersom jag från och med Januari inte har grundläggande behörighet till högskolestudier - något som kom som en fullkomlig överraskning för mig som vid det laget hade pluggat tre terminer på högskola.
Men varför har då de sadistiska nornorna valt att skämta tillbaka? För att ge empiriska bevis på att allt alltid ordnar sig, för att de hade tråkigt, för att det var den tiden i månaden?
Den enda kursen jag är antagen till är Filosofi A på Södertörn.
Detta kräver moget övervägande - trots allt var det den enda kursen jag egentligen ville gå. När jag nu är antagen måste det rimligtvis ligga en hund begraven. Hur skulle det se ut annars? Jag kom in på Södertörn, det börjar regna fetaost på fredagar och statsministern kommer ut som både feminist och socialist? Nej, nej och trippelnej!
Jag sträcker ut mig på sängen, och lyssnar hoppfullt efter ljudet av regn utifrån. Min kropp börjar kännas tung. Sedan slår jag upp ögonen, plötsligt på det klara med vad som är fel:
"Var faan skall jag bo i höst?
Och varför i satans jävla helvete tänkte jag inte på det tidigare?"
Tuesday, June 26, 2007
Sommarlättja
Snacka om ketchupeffekt. Inga inlägg på tre veckor, sedan två på en timme. Den här gången blir det dock lite mindre ärligt och tråkigt än det förra, utan en remediering av ett gammalt mail till Fredrik, som jag skrev någon gång tidigare i år. Det är varmt och jag är lat.
Bäste herr stadsminister
Jag skriver med anledning av ett ökande problem som jag
anser att regeringen bör ha kunskap om.
Jag inser att fiske-frågor är av underordnad vikt för
en person av Er dignitet, ändock känner jag mig tvungen
att vända mig till högsta instans (Er) med mitt bekymmer.
Min fråga gäller nejonögon. Denna synnerligen räliga art
av fisk har alltför länge terroriserat våra kustvatten
och floder. Deras runda, sågtandade munnar har skördat för
många offer, bland fiskar och fritidsbadare.
Förståeligt är om Stadsministern rynkar på näsan åt den
humanitära olägenhet en erkänd matfisk kan åstadkomma,
men är herr Stadsminister medveten om, att dessa varelser
kan bli en meter långa?
Ifall Ni, herr Stadsminister, är klentrogen kan jag knappast
klandra Er, men jag försäkrar - en snabb kontroll i närmaste
encyclopedi med extensiv förteckning av marina arter kan
visa att jag har rätt, liksom en uppsjö av andra
fruktansvärda fakta om denna förfärliga fisk!
För att skydda vårt svenska folk, och vår svenska suveränitet
i våra vatten föreslår jag därför följande:
Ett fullskaligt krig måste inledas mot nejonögat.
Dessa krälande katastrofer kan inte tillåtas skada svenska
medborgare! Vi måste skrida till handling, och det omedelbart.
1: Företag som specialiserar sig på fiske av nejonögon
skall få radikala skattelättnader. Detta kommer att öppna
hundratals arbetstillfällen längs kusterna, liksom
underlätta för de ansträngda bestånden av andra matfiskar,
som idag lider hårt under nejonögats tyranni!
2: En myndighet med särskilt uppdrag att bekämpa
oönskade djurarter måste inrättas. Deras tjänstemän
skall vara berättigade att med taktiska placeringar av
specialiserade gifter angripa nejonögats lekplatser, för
att strypa artens fortplantningsförmåga. Steriliserade hannar,
uppväxta i fångeskap, skall utplanteras omkring fiskens
parningstid. På ett rationellt och vetenskapligt sätt
kan nejonögats spridning hindras!
3: Totalförsvaret måste stå till ovanstående myndighets
tjänst, för att effektivt kunna bekämpa den
maskliknande mördarmaskinen.
Vänligen, herr Stadsminister, ha detta i åtanke.
Nejonögats gräslighet må tyckas ett perifert problem
för någon med ansvaret för hela landets välbefinnande på
sina axlar, men en kraftfull åtgärd på detta område kan
mycket väl märkas på andra områden. Till exempel minskas
sjukvårdens börda från nejonögerelaterade incidenter,
fiskare på ruinens brant kan åter segla ut för att skörda
havets rikedomar - rent av kan nya arbetstillfällen dyka
upp på fiskeflottorna, för att skilja nejonögonen från
de stackars fiskar de sugit sig fast på.
Dessutom kommer en blomstrande exporthandel att uppstå
då nejonögon kan säljas till många andra länder
- de anses faktiskt vara en delikatess på många
platser runt om i världen!
Tack för att Ni tar Er tid att läsa igenom mina
synpunkter. Jag hoppas att Ni inser det rimliga
i mitt förslag och att åtgärder snarast kan
vidtas.
Tacksam för svar, och med vänlig hälsning
Björn Åkerblom
Frilansande kulturskribent och
Ordförande i föreningen
Humanister för Utrotning av äckliga Djur - HUD
Uppdatering
Käre stadsministern!
Flytten går som den skall, och sommaren rullar in över oss alla med långa, lata dagar. Trots allt har man väl råd att ta hand om sig själv när vi är på toppen av en högkonjunktur.
Och eftersom välfärd "trickles down", lever jag det goda livet, här i min etta på 20 kvadrat i Flemingsberg. Jag ville bara göra ett fåtal poänger, så att både du och jag kan återgå till att se fram mot vår semester. I mitt fall blir det ju en staycation som gäller.
Framförallt vill jag bara fråga dig vad du tycker är politiskt korrekt. Är det ett begrepp du någonsin använder? Vad innebär det för dig? Du är ju en mycket för skicklig retoriker för att gå på den minan i partiledardebatter, så jag är bara nyfiken på om termen existerar i din sinnevärd, och vilka värderingar den är förknippad med. Såsom livets hårda skola (från skolgården till Seriefrämjandets forum... vänta, dålig liknelse) lär, är PK en stämpel man generellt sett sätter på folk och företeelser något till vänster om sig själv, när man upplever sig ha ett moraliskt underläge.
Börjar det bli uppenbart vart jag vill komma? Jag ber om ursäkt för att jag är långrandig, jag blir det när jag blir hungrig.
Vilka står till vänster om dig?
Vänsterpartiet och miljöpartiet är ju knappt ens skämt längre, bara fåstaviga ordvitsar.
Socialdemokraterna har ju sedan Palme försökt profilera sig som de sanna liberalerna. Däremot genomför du nästan exakt samma politik som dem. Bortsätt från Mats Odell, Förgöraren, som har gårdsförsäljning med svenska folkets gemensamma ägodelar.
Var står du moraliskt?
Som första borgerliga stadsminister på femton år kan det inte vara helt lätt att sova om natten. Därför hugger det alltid till lite av dåligt samvete när jag mailar och är såhär elak. Känns det som att du är i ett moraliskt underläge, med tanke på att borgerliga regeringar brukar försätta landet i djup ekonomisk kris? Är det något ni tänker på, vad man skall göra för att 00-talet inte skall blir 70- och 90-talen all over again?
Var snäll och tolka inte det här spetsfundiga elakheter, jag vill inte såra dig. Jag är bara nyfiken på hur du tänker. Jag är hemskt intresserad av att lära mig exakt hur alla meningsmotståndare tänker, faktiskt. Som dina partikamrater i M. 2002 gick Bo Lundgren till val med ett av de mest högerorienterade programmen ni någonsin haft. Det krävdes bara lite mer av det gamla vanliga: Vilda löften om skattesänkningar till höger och vänster och en snyting från Janne Josefsson, Barbaren, för att ni skulle få rekordlågt stöd.
Ridån går ner för Bo, och du entrar scenen. 2006 vinner du faktiskt valet, i vår tids största oppinionsuppryckning, på det mest vänstervridna och liberala program ni någonsin haft. Men ändå... Trots att Bo Lundgren tycktes ha mycket starkt stöd från hökarna inom partiet, har det inte sagts ett pip om dina socialdemoderatiska manér. Dina partikamrater, som var så entusiastiska 2002, varför knorrar och knotar de inte över den nuvarande vänstertrafiken?
Rimligast borde ju vara att anta att det antingen är för att de plötsligt allihopa ändrat sig, eller för att de vet något vi inte vet.
Jaja, nu skall jag inte ta upp mer av din tid. Jag får tacka för att du (även om jag tillåter mig själv att tvivla) tar din tid att läsa det här och be någon sekreterare skriva ett svar. Jag vill understryka igen, att jag vill bara lära känna dig. Förvisso tycker jag ganska illa om dig, så det kanske blir lite knagligt till att börja med, men skam den som ger sig. Vore det inte fantastiskt om den här bloggen vore början på en underbar vänskap?
Flytten går som den skall, och sommaren rullar in över oss alla med långa, lata dagar. Trots allt har man väl råd att ta hand om sig själv när vi är på toppen av en högkonjunktur.
Och eftersom välfärd "trickles down", lever jag det goda livet, här i min etta på 20 kvadrat i Flemingsberg. Jag ville bara göra ett fåtal poänger, så att både du och jag kan återgå till att se fram mot vår semester. I mitt fall blir det ju en staycation som gäller.
Framförallt vill jag bara fråga dig vad du tycker är politiskt korrekt. Är det ett begrepp du någonsin använder? Vad innebär det för dig? Du är ju en mycket för skicklig retoriker för att gå på den minan i partiledardebatter, så jag är bara nyfiken på om termen existerar i din sinnevärd, och vilka värderingar den är förknippad med. Såsom livets hårda skola (från skolgården till Seriefrämjandets forum... vänta, dålig liknelse) lär, är PK en stämpel man generellt sett sätter på folk och företeelser något till vänster om sig själv, när man upplever sig ha ett moraliskt underläge.
Börjar det bli uppenbart vart jag vill komma? Jag ber om ursäkt för att jag är långrandig, jag blir det när jag blir hungrig.
Vilka står till vänster om dig?
Vänsterpartiet och miljöpartiet är ju knappt ens skämt längre, bara fåstaviga ordvitsar.
Socialdemokraterna har ju sedan Palme försökt profilera sig som de sanna liberalerna. Däremot genomför du nästan exakt samma politik som dem. Bortsätt från Mats Odell, Förgöraren, som har gårdsförsäljning med svenska folkets gemensamma ägodelar.
Var står du moraliskt?
Som första borgerliga stadsminister på femton år kan det inte vara helt lätt att sova om natten. Därför hugger det alltid till lite av dåligt samvete när jag mailar och är såhär elak. Känns det som att du är i ett moraliskt underläge, med tanke på att borgerliga regeringar brukar försätta landet i djup ekonomisk kris? Är det något ni tänker på, vad man skall göra för att 00-talet inte skall blir 70- och 90-talen all over again?
Var snäll och tolka inte det här spetsfundiga elakheter, jag vill inte såra dig. Jag är bara nyfiken på hur du tänker. Jag är hemskt intresserad av att lära mig exakt hur alla meningsmotståndare tänker, faktiskt. Som dina partikamrater i M. 2002 gick Bo Lundgren till val med ett av de mest högerorienterade programmen ni någonsin haft. Det krävdes bara lite mer av det gamla vanliga: Vilda löften om skattesänkningar till höger och vänster och en snyting från Janne Josefsson, Barbaren, för att ni skulle få rekordlågt stöd.
Ridån går ner för Bo, och du entrar scenen. 2006 vinner du faktiskt valet, i vår tids största oppinionsuppryckning, på det mest vänstervridna och liberala program ni någonsin haft. Men ändå... Trots att Bo Lundgren tycktes ha mycket starkt stöd från hökarna inom partiet, har det inte sagts ett pip om dina socialdemoderatiska manér. Dina partikamrater, som var så entusiastiska 2002, varför knorrar och knotar de inte över den nuvarande vänstertrafiken?
Rimligast borde ju vara att anta att det antingen är för att de plötsligt allihopa ändrat sig, eller för att de vet något vi inte vet.
Jaja, nu skall jag inte ta upp mer av din tid. Jag får tacka för att du (även om jag tillåter mig själv att tvivla) tar din tid att läsa det här och be någon sekreterare skriva ett svar. Jag vill understryka igen, att jag vill bara lära känna dig. Förvisso tycker jag ganska illa om dig, så det kanske blir lite knagligt till att börja med, men skam den som ger sig. Vore det inte fantastiskt om den här bloggen vore början på en underbar vänskap?
Thursday, June 7, 2007
En kort presentation
Det slår mig att jag ännu inte beskrivet den här bloggens syfte. Idén föll mig alltså in i höstas, strax efter att den nuvarandre regering på något vänster vunnit valet - jag skulle skriva smått underfundiga men huvudsakligen ärliga brev till statsminister Fredrik Reinfeldt, och publicera dem i en blogg. På så sätt skulle jag bli rikskändis, kanske få ge ut en bok eller två, få groupies, börja knarka och allmänt leva som en rockstjärna. Till och med jag, som ju är en björn med en ganska liten hjärna, insåg att idén var fullkomligt upp åt väggarna, så jag lade den på is.
Men, då sommersolen kom och reducerade min redan ganska lilla hjärna till en mosig massa inte olik den sista slurken av en milkshake, tinade isen. Dessutom hade Elin redan visat att man kan bli rikskändis på att blogga och vara allmänt bäst. Så, utan vidare omsvep, här är det tredje brevet jag skriver till statsministern, och det första på Björn och Fredrik!
Men, då sommersolen kom och reducerade min redan ganska lilla hjärna till en mosig massa inte olik den sista slurken av en milkshake, tinade isen. Dessutom hade Elin redan visat att man kan bli rikskändis på att blogga och vara allmänt bäst. Så, utan vidare omsvep, här är det tredje brevet jag skriver till statsministern, och det första på Björn och Fredrik!
Bäste herr statsminister!
Jag ville skriva ett introduktionsbrev. Jag har nu startat en blogg (bjornochfredrik.blogspot.com), där jag ämnar publicera mina brev till dig. För att underlätta för nya läsare (Jag har hört att man får många läsare om man bloggar.) skall jag göra en liten introduktion av dig och av mig själv. Detta tjänar även syftet att påminna dig om min existens, eftersom det var ett tag sedan jag sist skrev till dig.
Minns du det?
För snart ett år sedan skickade jag dig ett brev där jag erbjöd mig att bli din nya kulturminister, och att jag mot ett avgångsvederlag på endast en miljon kronor, säkerligen klara av att bli tvungen att avgå på endast sex dagar.
Några månader senare skrev jag ytterligare ett brev, där jag föreslog ett antal åtgärder för att utrota den vederstyggliga varelsen nejonöga. Den gången fick jag faktiskt ett personligt svar från en av dina medarbetare. Detta gjorde mig glad och tacksam, och jag hoppas att även du delgavs mina bekymmer.
De senaste månadernas radiotystnad betyder ingalunda att det inte hänt något jag inte haft något som jag velat berätta för dig. Tvärtom blir listan med saker jag skulle vilja prata med dig om längre för varje dag. Varför, undrar du kanske, envisas den här snubben med att vilja brevväxla med mig? Är han knäpp? Jag har en förklaring, men jag vet inte i vilken utsträckning den borgar för min mentala hälsa.
Jag tycker inte om dig.
Jag tror att den politik du för är skadlig för mig och mina närmaste. Jag tror att de nedskärningar och utförsäljningar du driver på kommer att göra livet hårdare för mig – jag kommer inte få komplettera mina betyg på Komvux, kommer kanske inte att få studera vidare, kommer inte ha råd med sjukvård, semester och de många små nöjen jag avnjuter.
Det betyder förstås inte att jag tänker bete mig ociviliserat mot dig.
Därför tänker jag skriva en serie email, där jag förklarar hur jag ser på sakerna som händer i världen omkring oss, på ditt och din regerings arbete, och på livet i största allmänhet. Jag begär förstås inte att du skall styra landet efter mina nycker. Däremot är hoppet det sista som dör hos människan (näst hår och naglar), så jag hoppas att mina betraktelser kan ge dig någon tankeställare emellanåt, eller i alla fall lite trevlig läsning på kafferasten.
Besök gärna min blogg, bjornochfredrik.blogspot.com, och läs breven där. Fler små vardagskommentarer kommer smyga sig in där – hur flytten går. Vilken konstskola min lilla fästmö skall plugga på i höst. Recensioner av böcker, filmer, tv-spel, serier, människor och lite allt möjligt. Men framförallt, mina hjärtliga uppmaningar till dig, käre statsminister.
Jag avslutar det här brevet innan det skenar iväg på ytterligare långrandiga tirader, för annars kommer det här att börja likna Sagan om Ringen-filmerna (dock tacksamt, ännu, utan de töntiga små trädgårdstomtarna. Seriebloggens 'redaktion' har ju ännu inte uppmärksammat mig).
Med vänliga hälsningar och hopp om svar,
Björn Åkerblom
Frilansande kulturskribent
Tuesday, June 5, 2007
Mitt liv: Tio stora lådor och några små.
Jag har för mycket skit. Detta står alltmer tydligt när flytten rullar på.
Vi kategoriserar två års erfarenheter, goda som dåliga, i en hoper flyttlådor. Det leder till en massa meningsutbyten om vad som skall slängas bort och vad som inte skall det (Där jag förstås förfäktar den tidigare åsikten - vi slänger inte bort mycket nog saker i Västvärlden som det är). Det gör konstiga saker med ens hjärna när man hittar en pryl man inte visste hade, och inser att "Mitt senaste minne av den här saken är från när jag plockade upp den ur just den här lådan".
Käre Fredrik, Björn ber tusen gånger om ursäkt för det här omotiverade och banala inlägget. Jag hittade bara en gammal goding, en liten dikt som jag gjort meddelst en hemskt fiffig motor på dn.se (en tjänst som nu dessvärre är avstängd). Ibland får man till det, helt enkelt, och jag ville dela detta stycke med hela världen. Sällan har poesi så tydligt avspeglat mitt överjag.
Att födas. Man kan inte protestera
Men självmord vill man inte alls begå
Man skriker högt, men ingen tycks förstå
På fredag är man tillsagd att tentera
Man vet att detta inte får fallera
Man skriker så man närapå blir blå
Men vänta, vad är det som krånglar så?
Ens kropp, ens minne allt tycks haverera
Jaha. Minsann. Då var vi alltså klara?
Man anar ett slags tillvarons komik
Det är ens öde, att man dömts att vara
Man får en filt. Man tuggar på en flik
Man hävdar att man luffat i Sahara
Man diskuterar Nietzsches estetik
Vi kategoriserar två års erfarenheter, goda som dåliga, i en hoper flyttlådor. Det leder till en massa meningsutbyten om vad som skall slängas bort och vad som inte skall det (Där jag förstås förfäktar den tidigare åsikten - vi slänger inte bort mycket nog saker i Västvärlden som det är). Det gör konstiga saker med ens hjärna när man hittar en pryl man inte visste hade, och inser att "Mitt senaste minne av den här saken är från när jag plockade upp den ur just den här lådan".
Käre Fredrik, Björn ber tusen gånger om ursäkt för det här omotiverade och banala inlägget. Jag hittade bara en gammal goding, en liten dikt som jag gjort meddelst en hemskt fiffig motor på dn.se (en tjänst som nu dessvärre är avstängd). Ibland får man till det, helt enkelt, och jag ville dela detta stycke med hela världen. Sällan har poesi så tydligt avspeglat mitt överjag.
Att födas. Man kan inte protestera
Men självmord vill man inte alls begå
Man skriker högt, men ingen tycks förstå
På fredag är man tillsagd att tentera
Man vet att detta inte får fallera
Man skriker så man närapå blir blå
Men vänta, vad är det som krånglar så?
Ens kropp, ens minne allt tycks haverera
Jaha. Minsann. Då var vi alltså klara?
Man anar ett slags tillvarons komik
Det är ens öde, att man dömts att vara
Man får en filt. Man tuggar på en flik
Man hävdar att man luffat i Sahara
Man diskuterar Nietzsches estetik
"Ett kaxigt runk i ansiktet på hela internet"
Titeln ovan är en (smått bizarr) beskrivning på bloggande jag en gång hörde.
Föjdaktligen, när jag nu (troligtvis som världens sista 20-nåntingåring) har skaffat mig en blogg, förväntar jag mig att bli kändis över en natt. Alla kommer vara, typ, "Wow, vem är den där killen? Han är så kaxig, han bara runkar i ansiktet på hela internet, lol!".
Jag misstänker att man måste stryka sin epeen en bra stund innan det blir något kaxigt runkande av, för det här gör ingenting för mig. Lisa Medin slog nog huvudet på spiken när hon en gång sade att "blogga är som att sitta i en liten grupp med sina vänner, och onanera över varandras vardagsskildringar".
Men nog med onaniliknelser innan det här blir lite väl studentikost.
Imorgon, den sjätte juni, är det sveriges nationaldag.
På DN Debatt idag, varnar Stockholms polismästare Carin Götblad för att Stockholm kan bli ett slagfält mellan höger- och vänsterextrema grupper. Även på andra ställen i tidningen framförs åsikter om att polisen måste förhindra att nationaldagen blir en symbol för ett splittrat Sverige, och att ljusskygga grupper i Sverige vill göra nationaldagen till sin, till en högtidsdag för att fira svenskheten.
Underförstått i detta är då att "svenskheten", betyder stålhettor, intolerans, xenofobi och rakade huvuden. Inte alls den sortens svenskhet som vi firar, där vi välkomnar invan-... förlåt, nysvenskar, att delta i festligheterna, i ett enda stort kalas för tolerans, mångkultur och andra ord vi tycker om att använda för att sopa över det faktum, att när festen i Kungsan är slut åker alla hem till sina rätta förorter.
Kära Fredrik! Jag må inte vara 22 fyllda än, men jag minns en tid när man praktiskt taget inte firade nationaldagen. Jo, i mellanstadiet hade min skola en rektor med sådana böjelser. Det ansågs lite allmänt kufiskt när han stod på ett podium på skolgården och tvingade oss allihopa att skråla Du gamla, du fria. Eleverna nynnade med lite halvhjärat. Sedan fick vi sjunga Jämtlandssången, då blev det betydligt mycket mer tryck. Vad kan det här tänkas bero på?
Att vi kände oss mer som jämtar än som svenskar? Sannolikt. Gemenskap är den andra sidan av myntet från uteslutning.
Det gäller allt ifrån rivaliteten mellan ungarna på ena och andra gården. Eller barnen på den här skolan, och den där skolan. Det är fortfarande ganska harmlöst när vi sjunger Jämtlandssången, fylld av naturromantiska tankegångar om daggtäckta berg, eller vad det nu är.
Men antagandet om en nationell identitet innebär alltid att man utesluter de som inte delar den. Det är inte högerextremisterna som inkräktar på vår dag, det är vi som inkräktar på deras. Nationaldagen har en mycket svag folklig förankring, har inte varit röd mer än några år, och man kan påstå att man firar tolerans och vad det nu är borgarråden hittar på.
Men faktum är att ingen mängd av liberalt snömos kan dölja det faktum att nationaldagens fundament är nationalchauvenistiskt! Heta potatisar tinar alltid fram först.
Kära Fredrik! Du som är ledare för Sveriges nya arbetarparti, du måste ju inse att det ligger i dina väljares intressen att du avvecklar det här debaklet snarast! Återställ istället Annandag Pingst som en röd dag (då den ju alltid infaller på en måndag, medan nationaldagen kan infalla även på helger, är detta att föredra för di arbetande klasserni).
Och snälla, gör det snart. Varje år som vi firar nationaldagen tacklar den sortens svenskhet som vi så desperat önskar att dagen stod för, av lite till.
Det enda sättet att fira nationaldagen med värdighet, är inte alls.
Föjdaktligen, när jag nu (troligtvis som världens sista 20-nåntingåring) har skaffat mig en blogg, förväntar jag mig att bli kändis över en natt. Alla kommer vara, typ, "Wow, vem är den där killen? Han är så kaxig, han bara runkar i ansiktet på hela internet, lol!".
Jag misstänker att man måste stryka sin epeen en bra stund innan det blir något kaxigt runkande av, för det här gör ingenting för mig. Lisa Medin slog nog huvudet på spiken när hon en gång sade att "blogga är som att sitta i en liten grupp med sina vänner, och onanera över varandras vardagsskildringar".
Men nog med onaniliknelser innan det här blir lite väl studentikost.
Imorgon, den sjätte juni, är det sveriges nationaldag.
På DN Debatt idag, varnar Stockholms polismästare Carin Götblad för att Stockholm kan bli ett slagfält mellan höger- och vänsterextrema grupper. Även på andra ställen i tidningen framförs åsikter om att polisen måste förhindra att nationaldagen blir en symbol för ett splittrat Sverige, och att ljusskygga grupper i Sverige vill göra nationaldagen till sin, till en högtidsdag för att fira svenskheten.
Underförstått i detta är då att "svenskheten", betyder stålhettor, intolerans, xenofobi och rakade huvuden. Inte alls den sortens svenskhet som vi firar, där vi välkomnar invan-... förlåt, nysvenskar, att delta i festligheterna, i ett enda stort kalas för tolerans, mångkultur och andra ord vi tycker om att använda för att sopa över det faktum, att när festen i Kungsan är slut åker alla hem till sina rätta förorter.
Kära Fredrik! Jag må inte vara 22 fyllda än, men jag minns en tid när man praktiskt taget inte firade nationaldagen. Jo, i mellanstadiet hade min skola en rektor med sådana böjelser. Det ansågs lite allmänt kufiskt när han stod på ett podium på skolgården och tvingade oss allihopa att skråla Du gamla, du fria. Eleverna nynnade med lite halvhjärat. Sedan fick vi sjunga Jämtlandssången, då blev det betydligt mycket mer tryck. Vad kan det här tänkas bero på?
Att vi kände oss mer som jämtar än som svenskar? Sannolikt. Gemenskap är den andra sidan av myntet från uteslutning.
Det gäller allt ifrån rivaliteten mellan ungarna på ena och andra gården. Eller barnen på den här skolan, och den där skolan. Det är fortfarande ganska harmlöst när vi sjunger Jämtlandssången, fylld av naturromantiska tankegångar om daggtäckta berg, eller vad det nu är.
Men antagandet om en nationell identitet innebär alltid att man utesluter de som inte delar den. Det är inte högerextremisterna som inkräktar på vår dag, det är vi som inkräktar på deras. Nationaldagen har en mycket svag folklig förankring, har inte varit röd mer än några år, och man kan påstå att man firar tolerans och vad det nu är borgarråden hittar på.
Men faktum är att ingen mängd av liberalt snömos kan dölja det faktum att nationaldagens fundament är nationalchauvenistiskt! Heta potatisar tinar alltid fram först.
Kära Fredrik! Du som är ledare för Sveriges nya arbetarparti, du måste ju inse att det ligger i dina väljares intressen att du avvecklar det här debaklet snarast! Återställ istället Annandag Pingst som en röd dag (då den ju alltid infaller på en måndag, medan nationaldagen kan infalla även på helger, är detta att föredra för di arbetande klasserni).
Och snälla, gör det snart. Varje år som vi firar nationaldagen tacklar den sortens svenskhet som vi så desperat önskar att dagen stod för, av lite till.
Det enda sättet att fira nationaldagen med värdighet, är inte alls.
Subscribe to:
Posts (Atom)
