Aptus Shrugged

Aptusbrickan är ett nytt individsargument.
Varje gång jag går in i mitt hus, nyttjar köket eller tvättstugan, måste jag visa upp min aptusbricka för en liten elektronisk avläsare.
Meddelst den minimala, magnetiska ström av data som överförs mellan brickan och läsare öppnas dörrar, och min hyresvärd kan förstås i detalj se under vilka tider jag nyttjar vilka faciliteter.
Men varje kväll när jag kommer hem, lagomt på lyset, och håller den lilla marinblå plastbiten mot den silverkromade avläsaren, hoppar mitt hjärta över ett slag innan lampan slår om till grönt och dörren öppnas.

Sedan en lång tid tillbaka har jag en fobi för att vara en fiktionell karaktär. En dag när jag öppnar dörren till lägenheten jag trodde var min, kommer utrymmet att vara bebott av en främling; en radikalt annorlunda varelse med liv och natur som radikalt skiljer sig från min. Aptusbrickan komprimerar denna (fundamentalt mänskliga?) skräck för att befinna sig i ett separat lager, intensifierar den och får alla tänkbara skräckscenarion att infinna sig under de två sekunder det tar innan brickan godkänns.
Vilken oerhörd lättnad det vore att se lampan blinka rött! Att få inse att man är i bästa fall en fantom, en skugga av någon med ett riktigt liv, riktiga krämpor. En riktig person i en verklig lägenhet.
Och vilken oerhörd, brutal och knäckande lättnad det är att se lampan blinka grönt. Att varje kväll inse att man är så verklig som något kan bli, ens krämpor högst reella, och att boendet och livet äger en ofattbar verklighet. En grå och blytung, ofattbar verklighet som man ändå kan glömma bort under de två sekunder innan aptusläsarens lampa blinkar grönt.