Sommarlättja

Snacka om ketchupeffekt. Inga inlägg på tre veckor, sedan två på en timme. Den här gången blir det dock lite mindre ärligt och tråkigt än det förra, utan en remediering av ett gammalt mail till Fredrik, som jag skrev någon gång tidigare i år. Det är varmt och jag är lat.

Bäste herr stadsminister

Jag skriver med anledning av ett ökande problem som jag
anser att regeringen bör ha kunskap om.

Jag inser att fiske-frågor är av underordnad vikt för
en person av Er dignitet, ändock känner jag mig tvungen
att vända mig till högsta instans (Er) med mitt bekymmer.

Min fråga gäller nejonögon. Denna synnerligen räliga art
av fisk har alltför länge terroriserat våra kustvatten
och floder. Deras runda, sågtandade munnar har skördat för
många offer, bland fiskar och fritidsbadare.

Förståeligt är om Stadsministern rynkar på näsan åt den
humanitära olägenhet en erkänd matfisk kan åstadkomma,
men är herr Stadsminister medveten om, att dessa varelser
kan bli en meter långa?

Ifall Ni, herr Stadsminister, är klentrogen kan jag knappast
klandra Er, men jag försäkrar - en snabb kontroll i närmaste
encyclopedi med extensiv förteckning av marina arter kan
visa att jag har rätt, liksom en uppsjö av andra
fruktansvärda fakta om denna förfärliga fisk!

För att skydda vårt svenska folk, och vår svenska suveränitet
i våra vatten föreslår jag därför följande:

Ett fullskaligt krig måste inledas mot nejonögat.
Dessa krälande katastrofer kan inte tillåtas skada svenska
medborgare! Vi måste skrida till handling, och det omedelbart.

1: Företag som specialiserar sig på fiske av nejonögon
skall få radikala skattelättnader. Detta kommer att öppna
hundratals arbetstillfällen längs kusterna, liksom
underlätta för de ansträngda bestånden av andra matfiskar,
som idag lider hårt under nejonögats tyranni!

2: En myndighet med särskilt uppdrag att bekämpa
oönskade djurarter måste inrättas. Deras tjänstemän
skall vara berättigade att med taktiska placeringar av
specialiserade gifter angripa nejonögats lekplatser, för
att strypa artens fortplantningsförmåga. Steriliserade hannar,
uppväxta i fångeskap, skall utplanteras omkring fiskens
parningstid. På ett rationellt och vetenskapligt sätt
kan nejonögats spridning hindras!

3: Totalförsvaret måste stå till ovanstående myndighets
tjänst, för att effektivt kunna bekämpa den
maskliknande mördarmaskinen.


Vänligen, herr Stadsminister, ha detta i åtanke.
Nejonögats gräslighet må tyckas ett perifert problem
för någon med ansvaret för hela landets välbefinnande på
sina axlar, men en kraftfull åtgärd på detta område kan
mycket väl märkas på andra områden. Till exempel minskas
sjukvårdens börda från nejonögerelaterade incidenter,
fiskare på ruinens brant kan åter segla ut för att skörda
havets rikedomar - rent av kan nya arbetstillfällen dyka
upp på fiskeflottorna, för att skilja nejonögonen från
de stackars fiskar de sugit sig fast på.
Dessutom kommer en blomstrande exporthandel att uppstå
då nejonögon kan säljas till många andra länder
- de anses faktiskt vara en delikatess på många
platser runt om i världen!

Tack för att Ni tar Er tid att läsa igenom mina
synpunkter. Jag hoppas att Ni inser det rimliga
 i mitt förslag och att åtgärder snarast kan
vidtas.

Tacksam för svar, och med vänlig hälsning
Björn Åkerblom
Frilansande kulturskribent och
Ordförande i föreningen
Humanister för Utrotning av äckliga Djur - HUD

Uppdatering

Käre stadsministern!

Flytten går som den skall, och sommaren rullar in över oss alla med långa, lata dagar. Trots allt har man väl råd att ta hand om sig själv när vi är på toppen av en högkonjunktur.

Och eftersom välfärd "trickles down", lever jag det goda livet, här i min etta på 20 kvadrat i Flemingsberg. Jag ville bara göra ett fåtal poänger, så att både du och jag kan återgå till att se fram mot vår semester. I mitt fall blir det ju en staycation som gäller.

Framförallt vill jag bara fråga dig vad du tycker är politiskt korrekt. Är det ett begrepp du någonsin använder? Vad innebär det för dig? Du är ju en mycket för skicklig retoriker för att gå på den minan i partiledardebatter, så jag är bara nyfiken på om termen existerar i din sinnevärd, och vilka värderingar den är förknippad med. Såsom livets hårda skola (från skolgården till Seriefrämjandets forum... vänta, dålig liknelse) lär, är PK en stämpel man generellt sett sätter på folk och företeelser något till vänster om sig själv, när man upplever sig ha ett moraliskt underläge.

Börjar det bli uppenbart vart jag vill komma? Jag ber om ursäkt för att jag är långrandig, jag blir det när jag blir hungrig.

Vilka står till vänster om dig?
Vänsterpartiet och miljöpartiet är ju knappt ens skämt längre, bara fåstaviga ordvitsar.
Socialdemokraterna har ju sedan Palme försökt profilera sig som de sanna liberalerna. Däremot genomför du nästan exakt samma politik som dem. Bortsätt från Mats Odell, Förgöraren, som har gårdsförsäljning med svenska folkets gemensamma ägodelar.

Var står du moraliskt?
Som första borgerliga stadsminister på femton år kan det inte vara helt lätt att sova om natten. Därför hugger det alltid till lite av dåligt samvete när jag mailar och är såhär elak. Känns det som att du är i ett moraliskt underläge, med tanke på att borgerliga regeringar brukar försätta landet i djup ekonomisk kris? Är det något ni tänker på, vad man skall göra för att 00-talet inte skall blir 70- och 90-talen all over again?

Var snäll och tolka inte det här spetsfundiga elakheter, jag vill inte såra dig. Jag är bara nyfiken på hur du tänker. Jag är hemskt intresserad av att lära mig exakt hur alla meningsmotståndare tänker, faktiskt. Som dina partikamrater i M. 2002 gick Bo Lundgren till val med ett av de mest högerorienterade programmen ni någonsin haft. Det krävdes bara lite mer av det gamla vanliga: Vilda löften om skattesänkningar till höger och vänster och en snyting från Janne Josefsson, Barbaren, för att ni skulle få rekordlågt stöd.
Ridån går ner för Bo, och du entrar scenen. 2006 vinner du faktiskt valet, i vår tids största oppinionsuppryckning, på det mest vänstervridna och liberala program ni någonsin haft. Men ändå... Trots att Bo Lundgren tycktes ha mycket starkt stöd från hökarna inom partiet, har det inte sagts ett pip om dina socialdemoderatiska manér. Dina partikamrater, som var så entusiastiska 2002, varför knorrar och knotar de inte över den nuvarande vänstertrafiken?
Rimligast borde ju vara att anta att det antingen är för att de plötsligt allihopa ändrat sig, eller för att de vet något vi inte vet.

Jaja, nu skall jag inte ta upp mer av din tid. Jag får tacka för att du (även om jag tillåter mig själv att tvivla) tar din tid att läsa det här och be någon sekreterare skriva ett svar. Jag vill understryka igen, att jag vill bara lära känna dig. Förvisso tycker jag ganska illa om dig, så det kanske blir lite knagligt till att börja med, men skam den som ger sig. Vore det inte fantastiskt om den här bloggen vore början på en underbar vänskap?

En kort presentation

Det slår mig att jag ännu inte beskrivet den här bloggens syfte. Idén föll mig alltså in i höstas, strax efter att den nuvarandre regering på något vänster vunnit valet - jag skulle skriva smått underfundiga men huvudsakligen ärliga brev till statsminister Fredrik Reinfeldt, och publicera dem i en blogg. På så sätt skulle jag bli rikskändis, kanske få ge ut en bok eller två, få groupies, börja knarka och allmänt leva som en rockstjärna. Till och med jag, som ju är en björn med en ganska liten hjärna, insåg att idén var fullkomligt upp åt väggarna, så jag lade den på is.

Men, då sommersolen kom och reducerade min redan ganska lilla hjärna till en mosig massa inte olik den sista slurken av en milkshake, tinade isen. Dessutom hade Elin redan visat att man kan bli rikskändis på att blogga och vara allmänt bäst. Så, utan vidare omsvep, här är det tredje brevet jag skriver till statsministern, och det första på Björn och Fredrik!

Bäste herr statsminister!

Jag ville skriva ett introduktionsbrev. Jag har nu startat en blogg (bjornochfredrik.blogspot.com), där jag ämnar publicera mina brev till dig. För att underlätta för nya läsare (Jag har hört att man får många läsare om man bloggar.) skall jag göra en liten introduktion av dig och av mig själv. Detta tjänar även syftet att påminna dig om min existens, eftersom det var ett tag sedan jag sist skrev till dig.

Minns du det?

För snart ett år sedan skickade jag dig ett brev där jag erbjöd mig att bli din nya kulturminister, och att jag mot ett avgångsvederlag på endast en miljon kronor, säkerligen klara av att bli tvungen att avgå på endast sex dagar.

Några månader senare skrev jag ytterligare ett brev, där jag föreslog ett antal åtgärder för att utrota den vederstyggliga varelsen nejonöga. Den gången fick jag faktiskt ett personligt svar från en av dina medarbetare. Detta gjorde mig glad och tacksam, och jag hoppas att även du delgavs mina bekymmer.

De senaste månadernas radiotystnad betyder ingalunda att det inte hänt något jag inte haft något som jag velat berätta för dig. Tvärtom blir listan med saker jag skulle vilja prata med dig om längre för varje dag. Varför, undrar du kanske, envisas den här snubben med att vilja brevväxla med mig? Är han knäpp? Jag har en förklaring, men jag vet inte i vilken utsträckning den borgar för min mentala hälsa.

Jag tycker inte om dig.

Jag tror att den politik du för är skadlig för mig och mina närmaste. Jag tror att de nedskärningar och utförsäljningar du driver på kommer att göra livet hårdare för mig – jag kommer inte få komplettera mina betyg på Komvux, kommer kanske inte att få studera vidare, kommer inte ha råd med sjukvård, semester och de många små nöjen jag avnjuter.

Det betyder förstås inte att jag tänker bete mig ociviliserat mot dig.

Därför tänker jag skriva en serie email, där jag förklarar hur jag ser på sakerna som händer i världen omkring oss, på ditt och din regerings arbete, och på livet i största allmänhet. Jag begär förstås inte att du skall styra landet efter mina nycker. Däremot är hoppet det sista som dör hos människan (näst hår och naglar), så jag hoppas att mina betraktelser kan ge dig någon tankeställare emellanåt, eller i alla fall lite trevlig läsning på kafferasten.

Besök gärna min blogg, bjornochfredrik.blogspot.com, och läs breven där. Fler små vardagskommentarer kommer smyga sig in där – hur flytten går. Vilken konstskola min lilla fästmö skall plugga på i höst. Recensioner av böcker, filmer, tv-spel, serier, människor och lite allt möjligt. Men framförallt, mina hjärtliga uppmaningar till dig, käre statsminister.

Jag avslutar det här brevet innan det skenar iväg på ytterligare långrandiga tirader, för annars kommer det här att börja likna Sagan om Ringen-filmerna (dock tacksamt, ännu, utan de töntiga små trädgårdstomtarna. Seriebloggens 'redaktion' har ju ännu inte uppmärksammat mig).

Med vänliga hälsningar och hopp om svar,

Björn Åkerblom

Frilansande kulturskribent

Mitt liv: Tio stora lådor och några små.

Jag har för mycket skit. Detta står alltmer tydligt när flytten rullar på.

Vi kategoriserar två års erfarenheter, goda som dåliga, i en hoper flyttlådor. Det leder till en massa meningsutbyten om vad som skall slängas bort och vad som inte skall det (Där jag förstås förfäktar den tidigare åsikten - vi slänger inte bort mycket nog saker i Västvärlden som det är). Det gör konstiga saker med ens hjärna när man hittar en pryl man inte visste hade, och inser att "Mitt senaste minne av den här saken är från när jag plockade upp den ur just den här lådan".

Käre Fredrik, Björn ber tusen gånger om ursäkt för det här omotiverade och banala inlägget. Jag hittade bara en gammal goding, en liten dikt som jag gjort meddelst en hemskt fiffig motor på dn.se (en tjänst som nu dessvärre är avstängd). Ibland får man till det, helt enkelt, och jag ville dela detta stycke med hela världen. Sällan har poesi så tydligt avspeglat mitt överjag.


Att födas. Man kan inte protestera
Men självmord vill man inte alls begå
Man skriker högt, men ingen tycks förstå
På fredag är man tillsagd att tentera

Man vet att detta inte får fallera
Man skriker så man närapå blir blå
Men vänta, vad är det som krånglar så?
Ens kropp, ens minne ­ allt tycks haverera

Jaha. Minsann. Då var vi alltså klara?
Man anar ett slags tillvarons komik
Det är ens öde, att man dömts att vara

Man får en filt. Man tuggar på en flik
Man hävdar att man luffat i Sahara
Man diskuterar Nietzsches estetik

"Ett kaxigt runk i ansiktet på hela internet"

Titeln ovan är en (smått bizarr) beskrivning på bloggande jag en gång hörde.
Föjdaktligen, när jag nu (troligtvis som världens sista 20-nåntingåring) har skaffat mig en blogg, förväntar jag mig att bli kändis över en natt. Alla kommer vara, typ, "Wow, vem är den där killen? Han är så kaxig, han bara runkar i ansiktet på hela internet, lol!".

Jag misstänker att man måste stryka sin epeen en bra stund innan det blir något kaxigt runkande av, för det här gör ingenting för mig. Lisa Medin slog nog huvudet på spiken när hon en gång sade att "blogga är som att sitta i en liten grupp med sina vänner, och onanera över varandras vardagsskildringar".

Men nog med onaniliknelser innan det här blir lite väl studentikost.

Imorgon, den sjätte juni, är det sveriges nationaldag.
På DN Debatt idag, varnar Stockholms polismästare Carin Götblad för att Stockholm kan bli ett slagfält mellan höger- och vänsterextrema grupper. Även på andra ställen i tidningen framförs åsikter om att polisen måste förhindra att nationaldagen blir en symbol för ett splittrat Sverige, och att ljusskygga grupper i Sverige vill göra nationaldagen till sin, till en högtidsdag för att fira svenskheten.

Underförstått i detta är då att "svenskheten", betyder stålhettor, intolerans, xenofobi och rakade huvuden. Inte alls den sortens svenskhet som vi firar, där vi välkomnar invan-... förlåt, nysvenskar, att delta i festligheterna, i ett enda stort kalas för tolerans, mångkultur och andra ord vi tycker om att använda för att sopa över det faktum, att när festen i Kungsan är slut åker alla hem till sina rätta förorter.

Kära Fredrik! Jag må inte vara 22 fyllda än, men jag minns en tid när man praktiskt taget inte firade nationaldagen. Jo, i mellanstadiet hade min skola en rektor med sådana böjelser. Det ansågs lite allmänt kufiskt när han stod på ett podium på skolgården och tvingade oss allihopa att skråla Du gamla, du fria. Eleverna nynnade med lite halvhjärat. Sedan fick vi sjunga Jämtlandssången, då blev det betydligt mycket mer tryck. Vad kan det här tänkas bero på?
Att vi kände oss mer som jämtar än som svenskar? Sannolikt. Gemenskap är den andra sidan av myntet från uteslutning.

Det gäller allt ifrån rivaliteten mellan ungarna på ena och andra gården. Eller barnen på den här skolan, och den där skolan. Det är fortfarande ganska harmlöst när vi sjunger Jämtlandssången, fylld av naturromantiska tankegångar om daggtäckta berg, eller vad det nu är.

Men antagandet om en nationell identitet innebär alltid att man utesluter de som inte delar den. Det är inte högerextremisterna som inkräktar på vår dag, det är vi som inkräktar på deras. Nationaldagen har en mycket svag folklig förankring, har inte varit röd mer än några år, och man kan påstå att man firar tolerans och vad det nu är borgarråden hittar på.

Men faktum är att ingen mängd av liberalt snömos kan dölja det faktum att nationaldagens fundament är nationalchauvenistiskt! Heta potatisar tinar alltid fram först.

Kära Fredrik! Du som är ledare för Sveriges nya arbetarparti, du måste ju inse att det ligger i dina väljares intressen att du avvecklar det här debaklet snarast! Återställ istället Annandag Pingst som en röd dag (då den ju alltid infaller på en måndag, medan nationaldagen kan infalla även på helger, är detta att föredra för di arbetande klasserni).

Och snälla, gör det snart. Varje år som vi firar nationaldagen tacklar den sortens svenskhet som vi så desperat önskar att dagen stod för, av lite till.

Det enda sättet att fira nationaldagen med värdighet, är inte alls.