Till skillnad från vissa andra (mer om detta nedan), använder jag ogärna ord som ondska och godhet. Men om man nu skall använda dessa krassa termer, är det min bestämda åsikt att jag har en ond sida. Det är den delen av mig som fnittrar när jag läser Marvel What If: Hulk Killed Wolverine; eller entusiastiskt hejar på Dr Deos plan att förvandla barn till slime. Delen som hoppas att Gargamel får tag på smurfarna. (detta var en dålig liknelse: ALLA delar av mig hoppas att Gargamel får tag på smurfarna. Den senare tycks mig vara en något rörande, engagerad gastronom, och de senare är något slags irriterande älvasläkte. Såsom humanist stöder jag helhjärtat alla företag som går ut på att göra sig kvitt alla påfrestande sorters älvor, småfolk, tomtar och vittror. Om man kan äta dem är det en bonus.)
Just den delen av mig får mig att vilja prenumerera på SvD; Svea rikes främsta publikation för alla individer vars moraliska kompass dateras 1950 eller tidigare.
Under ungefär en veckas tid har jag gång på gång förbluffats över vilken fräckhet... är det rätt ord? Djärvhet? Nej, ett bättre sätt att säga det på är: total respektlöshet inför alla former av modernt och upplyst tänkande som vunnit mark under de senaste femtio åren.
Ja, jag har förbluffats över vilken total respektlöshet inför alla former av modernt och upplyst tänkande som vunnit mark under de senaste femtio åren somliga av SvD:s skribenter uppvisar (Abrahamson nonwithstanding, hon är i en klass för sig).
Mina favoritexempel:
Maggie Thauersköld förklarar att om du bryr dig om miljön, HATAR du mänskligheten.
Göran Skytte förklarar att det finns helt enkelt människor som är genuint onda.
Och avslutningsvis, angående Katrine Kielos superba bok "Våldtäkt & Romantik":
DN: Bör vara del av litteraturkanon
SvD: Sex utan känslor är förvisso väsensskilt från kärlekssex.
Läs och bedöm själv. Som konstprojekt betraktat vore det ganska kul att försöka skriva för SvD, till den dagen då man förstår att det är på riktigt. Eftersom ingen av de här länkarna (förutom, såklart, den till DN) visar på någon större språklig skicklighet, är tydligen det enda man behöver göra för att bli publicerad i SvD att misstolka Hannah Arendt gravt, skita i allt all världens expertis säger, och envist hålla fast vid en reaktionärt kristen syn på sexualitet.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Björn, käre Björn! Jag har saknat att läsa din blogg.
SvD vs DN
Heh...
Själv föredrar jag faktiskt Svenskan! Som vänsterperson föredrar jag högerinlägg från en högertidning som är öppna med vad de är, istället från en som låtsas att de är "politiskt oberoende". Svenskans ekonomisidor är också intressantare, kanske jag ska säga ...ärligare? (antagligen för att skribenterna tror att de och de avsedda läsarna kan tala öppet sinsemellan) och har excentriskt nog då och då riktiga reportage: vad jag vet den enda svenska ekonomitidning som gör så. DN har bättre serier, men Svenskan har Berglin, så där är det oavgjort. Svenskan har också i ett par årtionden haft otroligt mycket bättre mellanösternrapportering (mest pga att de råkat ha Cordelia istället för Nathan). DN hade tidigare en otroligt intetsägande och självbelåten kulturbilaga, men där tycker jag att de ryckt upp sig, oavgjort igen.
Och så har ju SvD ibland inlägg av Skytte och Ahlmark, för att ge näring åt ens nattsvarta cyniska pessimism... Vad har DN som kan göra det?
Post a Comment