30 silverpenningar, Fredrick Federley. Vad skall du köpa för dem?

Centerpartisten Staffan Danielsson höll det i särklass minst trovärdiga anförandet jag någonsin sett. Han började faktiskt gråta någon minut in i sitt långrandiga tal - jag hoppas att det var för att någonting i honom dog, och att han faktiskt var tvungen att gå emot allt han tror på för att gå i den riktning partipiskan dikterade.

Genmälen av bl.a. Alice Åström (hon var skitbra, verkligen fantastiskt. Sannolikt riksdagens bästa talare just nu. Hon bör snarast ersätta Ohly, tbh) V, Lage Rahm MP, och några andra. Även om jag tar mig an en helt opartiskt betraktarroll, måste jag säga att opposition levererade en svidande kritik som ingen av de tre alliansledamöterna som talade kunde bemöta.

Därefter hölls voteringen. 67 frånvarande, 1 blankröst, 143 för och 138 emot.

Vad som verkligen äcklar mig, som kanske framgår av de två inläggen här under, är sättet som detta skett på. Inte bara regeringens förfarande, de har ju aldrig stuckit under stol med att de är ett gäng smash-and-grab-banditer som bara är ute efter att sabotera så mycket som möjligt innan de åker ut igen 2010. Det motbjudande är hela Sveriges befolkning. På vägen från riksdagshuset såg jag människor stå i barer, jublande och gråtande för Sveriges olycksöde i EM. Det är utifrån sportbarerna och tv-sofforna som den där krypande känslan av äckel och ensamhet kommer, den som kravlar in genom skinnet som tusentals illvilliga fluglarver som allihopa viskar "Zlatan är viktigare än brevsekretessen, hellre ett mål än yttrandefrihet".

Patriotism och nationell stolthet är två oerhört fula, smutsiga begrepp som över huvud taget inte borde förekomma i ett civiliserat sammanhang. Ändå finns det ett antal saker med Sverige som jag måste erkänna gör mig stolt, saker som inte finns överallt i världen; frihet, demokrati, välfärd. Under de senaste två åren upplever jag smärtsamt ofta det som att marken ger vika under mina fötter, och det bekväma, vänliga samhälle jag kommit att tycka riktigt bra om försvinner i fjärran medan jag faller ner i någon form av avgrundsmörker. Så vad kan man säga nu?

Idag förlorade vi någonting ovärderligt och oersättligt medan vi skrek och grät åt fotbolls-EM. Efter en rasslande, rosslande suck slocknade svensk parlamentarisms sista lilla gnista av trovärdighet. Idag blev Sverige mycket mindre Bamse, mycket mer Krösus Sork.

För att komplettera T.S. Elliot-citatet här nedanför:

Between the desire, And the spasm
Between the potency, And the existence
Between the essence, And the descent
Falls the Shadow
For Thine is the Kingdom

For Thine is, Life is, For Thine is the

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.

—T.S. Eliot, "The Hollow Men" (1925)

Den här jävla apatin hos gemene man, den avslappnade, försoffade, fördärvade tron att EM är viktigare än konstutionsvidrig lagstiftningar och en fascistisk regering med noll respekt för parlamentarisk demokrati. Om lagen hade gått igenom och fått till följd massiva rediga jävla UPPLOPP på stockholms gator, då hade jag nog kunna tycka att det hade varit nyttigt, revitaliserande, för demokratin. Istället bemöts denna sakta krypande död med ett höjt ölglas och hejarop på Zlatan.

This is the way the world ends.
Not with a bang but a whimper.

FUCK YOU FREDRIK
BOMB
ANTHRAX
MOHAMMED JIHAD
ALLT OCH ALLA SKALL DÖ ÖVERALLT