Thursday, January 31, 2008

Vänsterpress

Ett av nutidens största problem, är att nykonservatismen fått ett hundraprocentigt tolkningsföreträde. Därför är bra, svensk vänsterpress sällsynt i dessa dagar.

Det värmer mitt hjärta när jag ser att det även i rikstäckande media finns åsikter jag kan hålla med om.

Sunday, January 27, 2008

Politik - statskonsten.

Kära Fredrik!

Den här artikeln har med all önskvärd tydlighet illustrerat en sak för mig.

Vad det här gäller är att statens juridiska apparat anpassar sig för en privatägd medieoligarki. Följdaktligen, en fusion mellan privat ekonomisk och statlig makt. Rent effektivt innebär det här att politisk makt blivit en handelsvara, såsom i exempelvis Pinochets Chile, eller Mussolinis Italien.
Jag påstår inte att regeringen Reinfeldt är fascister. Jag påstår att regeringen Reinfeldt är nickedockor i händerna på fascisterna. Borgerligheten är inte ett likvärdigt politiskt system som är alternativet till socialdemokrati - borgerligheten är ett systematiskt angrepp på det fria samhället som inte kommer att upphöra förrän den krossas i grunden eller uppnår sitt slutgiltiga mål: Nattväktarstaten.

PS: Fredde, är vi fortfarande polare? Ta en öl på onsdag? Jag sitter på Movitz vid ca 18:00 om du vill ta en after-work. Du svarar aldrig på mina mail längre. Jag vill gärna hänga med dig, men bollen är på din planhalva nu så att säga. Vill du fortsätta det vi har får du ta och visa det.

Friday, January 25, 2008

Nya tider

Jag såg Michael Bays Transformers idag.
Kvällen inleddes glatt med att J kommenterade att "Man kan inte riktigt missta Michael Bays regissörsskap, på lite samma sätt som man inte kan missta AIDS för någon annan sjukdom".
Strax därefter kunda vi konstatera att man kan, faktiskt, hoppas att man inte inte kollar på en Michael Bay-film, för den verkar inte så jävla farlig. Men nej, det blir bara värre och värre och rätt snart kan man konstatera att shit, jag har AIDS.

Detta var också filmens största brist. Det, och att den innehöll för mycket människor och för lite robotar som pucklar på varandra. Ärligt talat blev jag glatt överraskad - MB tar varken sig själv, Transformers som franchise eller sin konstnärliga gärning på vidare stort allvar. Resultatet blir en oerhört besynnerlig samling scener, varav många verkar endast löst sammankopplade, som kombinerar någon slags highschoolromans med patriotaction a la Black Hawk Down och den mest bisarra slapstick/kammarkomedi jag någonsin sätt. Låt mig skissa upp en scen i ord:

Huvudpersonen letar tillsammans med sitt kärleksintresse efter något viktigt som han slarvat bort på sitt rum. Hans föräldrar hör röster inifrån rummet, kommer in. Huvudpersonen försöker jaga bort honom, hans mamma tror att han höll på att onanerade, denna dialog håller på i ca 30 sekunder innan kärleksintresset tittar fram från sitt gömställe, och nu tror huvudpersonens mamma att de nuppade. Under hela tiden står Optimus Prime, Jazz, Ratchet och Bumblebee - 10+ meter höga robotar - utanför huset och trycker sig mot väggarna. Föräldrarna hör hela tiden ljud och tittar ut genom fönstret, så att alla Transformers måste gömma sig och vara alldeles tysssssta. Vid en första anblick kanske det här verkar vara en dålig summering av scenen, men nej. Det är en utmärkt summering av scenen. Den är precis så besynnerlig och illa uppbyggd.

Jazz: "His parents are so annoying! Want me to shoot them?"
Optimus: "No, we do not hurt humans! What's wrong with you?"
Jazz: "I'm just saying we can. You know, it's an option..." <--- surar.

Filmen hade definitivt sina höjdpunkter, nämligen alla scener där stora robotar pucklade på varandra. För oss gamla Transformersfans fanns en del godis: framför allt den (faktiskt oerhört) mäktiga scenen där Optimus Prime konfronterar Megatron: "You, and I, Megatron. One shall stand - one shall fall!"
Dessvärre svarar Megatron "No, Prime, just I!" istället för det korrekta "Why throw away your life so recklessly, Prime?"

Dialogen i den animerade filmen från 1986 får det fortfarande att pirra i bröstet på mig.
"N-no! Prime, please! Spare my life, I beg you!"
"You, who are without mercy, now plead for it!? I thought you were made of sterner stuff, Megatron."

Av de ursprungliga röstskådespelarna är det bara Prime, Peter Cullen (som också röstar den amerikanska Ior i Nalle Puh, och Mantus i Pirates of Dark Water) som återanvänds. Ärligt talat skiter jag i de andra, jag skulle kunna tänka mig en två timmar lång Prime-monolog, och det skulle vara typ den bästa filmen sen X-men 3. Om Optimus Prime hade lånat rösten till I Elfte Timmen istället för DiCaprio, då hade det inte blivit någon jävla 2:a i DN. Då hade folk fucking lyssnat. När Optimus Prime talar lyssnar man.
Om man på något sätt kan tänka bort den mänskliga huvudpersonen (själva konceptet med en köttsäck som protagonist när Prime finns i samma film äcklar mig) och istället föreställer sig Optimus Prime som talar inför FN:s generalförsamling om klimathotet, eller den orättvisa marknaden, världsbankens brott mot mänskligheten... Jävlar vilken rulle det här hade varit!! Det vore också väldigt IC-saker för Prime att göra - han är faktiskt uppfylld av en "gränslös kärlek till allt levande". Citat från serietidningen.

Efter att ha ransakat mitt samvete måste jag säga, att Optimus Prime är den största hjälte som någonsin porträtterats i någon kulturform över huvud taget.

Transformers är verkligen ett oerhört epos. J och jag skrev faktiskt den här wikipediaartikeln om en transformer som vi känner blivit orättvist behandlad av historien.

Nå, nu har tiden skenat iväg för mig, och jag skall ta och försöka sova - och drömma om den dagen då Optimus Prime lyfter upp mig på sin enorma metallaxel för att få kämpa mot Megatron med händerna fria.

Monday, January 14, 2008

Jag är fullt medveten om att en kvalitativ, "vetenskaplig" studie av mitt sinne för humor, skulle man ganska snabbt konstatera att den suger. Jag tenderar att, till skillnad från svenska folket, gäspa/spy mig genom Extra! Extra! och Hey! Babberiba och andra teve-program med utropstecken i titeln. Och att gilla Monty Python är ungefär lika gammalt och uttjatat som teorin att välstånd sipprar ner genom sociala lager i samhället, så att det som är bra för de rikaste är bra för alla. Likväl, på 3:17, när kommentatorn informerar oss om att "Marx is placent with off-side", kollapsar jag i skrattkramper. Kanske mest för att Walle har varit på Althusser som en fluga på bajs hela dagen, och jag står upp till halsen i interpellationsteori och motargument som åkallar sinnessjukdom.




Friday, January 11, 2008

Aptus Shrugged

Aptusbrickan är ett nytt individsargument.
Varje gång jag går in i mitt hus, nyttjar köket eller tvättstugan, måste jag visa upp min aptusbricka för en liten elektronisk avläsare.
Meddelst den minimala, magnetiska ström av data som överförs mellan brickan och läsare öppnas dörrar, och min hyresvärd kan förstås i detalj se under vilka tider jag nyttjar vilka faciliteter.
Men varje kväll när jag kommer hem, lagomt på lyset, och håller den lilla marinblå plastbiten mot den silverkromade avläsaren, hoppar mitt hjärta över ett slag innan lampan slår om till grönt och dörren öppnas.

Sedan en lång tid tillbaka har jag en fobi för att vara en fiktionell karaktär. En dag när jag öppnar dörren till lägenheten jag trodde var min, kommer utrymmet att vara bebott av en främling; en radikalt annorlunda varelse med liv och natur som radikalt skiljer sig från min. Aptusbrickan komprimerar denna (fundamentalt mänskliga?) skräck för att befinna sig i ett separat lager, intensifierar den och får alla tänkbara skräckscenarion att infinna sig under de två sekunder det tar innan brickan godkänns.
Vilken oerhörd lättnad det vore att se lampan blinka rött! Att få inse att man är i bästa fall en fantom, en skugga av någon med ett riktigt liv, riktiga krämpor. En riktig person i en verklig lägenhet.
Och vilken oerhörd, brutal och knäckande lättnad det är att se lampan blinka grönt. Att varje kväll inse att man är så verklig som något kan bli, ens krämpor högst reella, och att boendet och livet äger en ofattbar verklighet. En grå och blytung, ofattbar verklighet som man ändå kan glömma bort under de två sekunder innan aptusläsarens lampa blinkar grönt.

Monday, January 7, 2008

PK är bra

Första inlägget på länge. Detta för att jag har kommit underfund med att människor i gemen (och jag i synnerhet) inte lider av något abstrakt behov av att uttrycka sig i text, och jag inte längre när den vanföreställningen att man kan bli rik och berömd på det. Då bloggande varken är roligt eller givande sker det mest av pin kiv någon enstaka gång när andan faller på, liksom Calle "Greasy" Bildts hjärtslag eller städning av köket på min ex-favoritkrog i Östersund (Jag behöver ett nytt hängställe där, tips tas tacksamt emot).

Jag tänkte bara konstatera att politisk korrekthet är jättebra.
Språket är tankens förutsättning, och om man genom automatiserad hänsyn till omvärlden lägger om sitt språkbruk kommer det att påverka sättet som man tänker på.
Genom att skämta och tänja på gränserna skapar man, oavsett sina intentioner, ett socialt klimat där det blir mer acceptabelt att fälla rasistiska och sexistiska kommentarer.

Vidare har jag funderat på spel.

Över julen spelade jag Bioshock. Fantastiskt spel - jag var tvungen att youtuba det goda slutet, eftersom jag hade en olycklig tendens att döda skiten ur alla småflickor jag såg. Tydligen ansågs det vara ondska.
Vidare är det ju få saker som får mig att fnissa så illvilligt som en rejäl haymaker i nyllet på objektivismen och individualismen. Jag skall inte gå in i allt för stor detalj på hur spelet ger uttryck för politiska resonemang - jag nöjer mig med att säga att man inte behöver ägna sig åt det poänglösa navelskådandet att läsa in saker och ting i det, spelet har sina argument klara och levererar dem på ett såväl dramaturgiskt som retoriskt inspirerande sätt.

Jag spelade också Mass Effect. Rent tekniskt antar jag att det senare har en bättre handling. Boken Mass Effect, filmtrilogin Mass Effect skulle definitivt vara bättre än dito Bioshock - ändå ger det inte en lika stark upplevelse. Dels för att Bioware (Förvirrande att skriva om Bioshock av 2K och Mass Effect av Bioware) är i första hand utvecklare av PC-spel, och Mass Effect skulle definitivt ha gjort sig bättre på PC. Xboxen blir mer en boja än en spelkonsol i det här fallet.
Huvudsakligen är det dock något annat som skiljer upplevelserna åt - det rent ludiska. Mass Effect är, sin tunga och välgjorda handling till trots, ändå ett klassiskt RPG. Fightingmomenten är lite klumpiga, men rörande, och visuellt är det... trevligt. Man tar till sig handlingen genom dialogen, man ser sin spelkaraktär stå med sitt pokerfejs och lyssna på alla skitfräcka utomjordingar, man blir nöjd.
I Bioshock mottar man handlingen mycket mer direkt. Det finns ingen reflektion av spelaren i spelet, utan man är kort och gott sina handlingar. Alla emotionella reaktioner är enbart spelargenererade.
Dev beskrev en gång narrativ som en slags spelens barnsjukdom. Jag håller inte helt och hållet med, men för mig själv har jag i alla fall bevisat att spel inte är underkastade samma regler för berättande som traditionella kulturformer.

Tv-spel är ett medium radikalt skiljt från alla andra konstformer, och ett spel kan inte inte läsas som en medietext på samma sätt en en bok eller en film.

Ett föga strukturerat inlägg, så nu drar jag ur sladden. Schemat för hösten är Göteborg, Malmö, Malmö, Malmö, med tonvis av plugg, kanske lite jobb och förhoppningsvis någon avstickare till Gävle.
Och Lisa, Yvette, Olle, Maie - kom ihåg, 33 dagar kvar... !