En komparativ analys

Till skillnad från vissa andra (mer om detta nedan), använder jag ogärna ord som ondska och godhet. Men om man nu skall använda dessa krassa termer, är det min bestämda åsikt att jag har en ond sida. Det är den delen av mig som fnittrar när jag läser Marvel What If: Hulk Killed Wolverine; eller entusiastiskt hejar på Dr Deos plan att förvandla barn till slime. Delen som hoppas att Gargamel får tag på smurfarna. (detta var en dålig liknelse: ALLA delar av mig hoppas att Gargamel får tag på smurfarna. Den senare tycks mig vara en något rörande, engagerad gastronom, och de senare är något slags irriterande älvasläkte. Såsom humanist stöder jag helhjärtat alla företag som går ut på att göra sig kvitt alla påfrestande sorters älvor, småfolk, tomtar och vittror. Om man kan äta dem är det en bonus.)

Just den delen av mig får mig att vilja prenumerera på SvD; Svea rikes främsta publikation för alla individer vars moraliska kompass dateras 1950 eller tidigare.
Under ungefär en veckas tid har jag gång på gång förbluffats över vilken fräckhet... är det rätt ord? Djärvhet? Nej, ett bättre sätt att säga det på är: total respektlöshet inför alla former av modernt och upplyst tänkande som vunnit mark under de senaste femtio åren.
Ja, jag har förbluffats över vilken total respektlöshet inför alla former av modernt och upplyst tänkande som vunnit mark under de senaste femtio åren somliga av SvD:s skribenter uppvisar (Abrahamson nonwithstanding, hon är i en klass för sig).

Mina favoritexempel:
Maggie Thauersköld förklarar att om du bryr dig om miljön, HATAR du mänskligheten.

Göran Skytte förklarar att det finns helt enkelt människor som är genuint onda.

Och avslutningsvis, angående Katrine Kielos superba bok "Våldtäkt & Romantik":

DN: Bör vara del av litteraturkanon

SvD: Sex utan känslor är förvisso väsensskilt från kärlekssex.


Läs och bedöm själv. Som konstprojekt betraktat vore det ganska kul att försöka skriva för SvD, till den dagen då man förstår att det är på riktigt. Eftersom ingen av de här länkarna (förutom, såklart, den till DN) visar på någon större språklig skicklighet, är tydligen det enda man behöver göra för att bli publicerad i SvD att misstolka Hannah Arendt gravt, skita i allt all världens expertis säger, och envist hålla fast vid en reaktionärt kristen syn på sexualitet.