Jag har för mycket skit. Detta står alltmer tydligt när flytten rullar på.
Vi kategoriserar två års erfarenheter, goda som dåliga, i en hoper flyttlådor. Det leder till en massa meningsutbyten om vad som skall slängas bort och vad som inte skall det (Där jag förstås förfäktar den tidigare åsikten - vi slänger inte bort mycket nog saker i Västvärlden som det är). Det gör konstiga saker med ens hjärna när man hittar en pryl man inte visste hade, och inser att "Mitt senaste minne av den här saken är från när jag plockade upp den ur just den här lådan".
Käre Fredrik, Björn ber tusen gånger om ursäkt för det här omotiverade och banala inlägget. Jag hittade bara en gammal goding, en liten dikt som jag gjort meddelst en hemskt fiffig motor på dn.se (en tjänst som nu dessvärre är avstängd). Ibland får man till det, helt enkelt, och jag ville dela detta stycke med hela världen. Sällan har poesi så tydligt avspeglat mitt överjag.
Att födas. Man kan inte protestera
Men självmord vill man inte alls begå
Man skriker högt, men ingen tycks förstå
På fredag är man tillsagd att tentera
Man vet att detta inte får fallera
Man skriker så man närapå blir blå
Men vänta, vad är det som krånglar så?
Ens kropp, ens minne allt tycks haverera
Jaha. Minsann. Då var vi alltså klara?
Man anar ett slags tillvarons komik
Det är ens öde, att man dömts att vara
Man får en filt. Man tuggar på en flik
Man hävdar att man luffat i Sahara
Man diskuterar Nietzsches estetik
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment