"Ett kaxigt runk i ansiktet på hela internet"

Titeln ovan är en (smått bizarr) beskrivning på bloggande jag en gång hörde.
Föjdaktligen, när jag nu (troligtvis som världens sista 20-nåntingåring) har skaffat mig en blogg, förväntar jag mig att bli kändis över en natt. Alla kommer vara, typ, "Wow, vem är den där killen? Han är så kaxig, han bara runkar i ansiktet på hela internet, lol!".

Jag misstänker att man måste stryka sin epeen en bra stund innan det blir något kaxigt runkande av, för det här gör ingenting för mig. Lisa Medin slog nog huvudet på spiken när hon en gång sade att "blogga är som att sitta i en liten grupp med sina vänner, och onanera över varandras vardagsskildringar".

Men nog med onaniliknelser innan det här blir lite väl studentikost.

Imorgon, den sjätte juni, är det sveriges nationaldag.
På DN Debatt idag, varnar Stockholms polismästare Carin Götblad för att Stockholm kan bli ett slagfält mellan höger- och vänsterextrema grupper. Även på andra ställen i tidningen framförs åsikter om att polisen måste förhindra att nationaldagen blir en symbol för ett splittrat Sverige, och att ljusskygga grupper i Sverige vill göra nationaldagen till sin, till en högtidsdag för att fira svenskheten.

Underförstått i detta är då att "svenskheten", betyder stålhettor, intolerans, xenofobi och rakade huvuden. Inte alls den sortens svenskhet som vi firar, där vi välkomnar invan-... förlåt, nysvenskar, att delta i festligheterna, i ett enda stort kalas för tolerans, mångkultur och andra ord vi tycker om att använda för att sopa över det faktum, att när festen i Kungsan är slut åker alla hem till sina rätta förorter.

Kära Fredrik! Jag må inte vara 22 fyllda än, men jag minns en tid när man praktiskt taget inte firade nationaldagen. Jo, i mellanstadiet hade min skola en rektor med sådana böjelser. Det ansågs lite allmänt kufiskt när han stod på ett podium på skolgården och tvingade oss allihopa att skråla Du gamla, du fria. Eleverna nynnade med lite halvhjärat. Sedan fick vi sjunga Jämtlandssången, då blev det betydligt mycket mer tryck. Vad kan det här tänkas bero på?
Att vi kände oss mer som jämtar än som svenskar? Sannolikt. Gemenskap är den andra sidan av myntet från uteslutning.

Det gäller allt ifrån rivaliteten mellan ungarna på ena och andra gården. Eller barnen på den här skolan, och den där skolan. Det är fortfarande ganska harmlöst när vi sjunger Jämtlandssången, fylld av naturromantiska tankegångar om daggtäckta berg, eller vad det nu är.

Men antagandet om en nationell identitet innebär alltid att man utesluter de som inte delar den. Det är inte högerextremisterna som inkräktar på vår dag, det är vi som inkräktar på deras. Nationaldagen har en mycket svag folklig förankring, har inte varit röd mer än några år, och man kan påstå att man firar tolerans och vad det nu är borgarråden hittar på.

Men faktum är att ingen mängd av liberalt snömos kan dölja det faktum att nationaldagens fundament är nationalchauvenistiskt! Heta potatisar tinar alltid fram först.

Kära Fredrik! Du som är ledare för Sveriges nya arbetarparti, du måste ju inse att det ligger i dina väljares intressen att du avvecklar det här debaklet snarast! Återställ istället Annandag Pingst som en röd dag (då den ju alltid infaller på en måndag, medan nationaldagen kan infalla även på helger, är detta att föredra för di arbetande klasserni).

Och snälla, gör det snart. Varje år som vi firar nationaldagen tacklar den sortens svenskhet som vi så desperat önskar att dagen stod för, av lite till.

Det enda sättet att fira nationaldagen med värdighet, är inte alls.