Jag är fullt medveten om att en kvalitativ, "vetenskaplig" studie av mitt sinne för humor, skulle man ganska snabbt konstatera att den suger. Jag tenderar att, till skillnad från svenska folket, gäspa/spy mig genom Extra! Extra! och Hey! Babberiba och andra teve-program med utropstecken i titeln. Och att gilla Monty Python är ungefär lika gammalt och uttjatat som teorin att välstånd sipprar ner genom sociala lager i samhället, så att det som är bra för de rikaste är bra för alla. Likväl, på 3:17, när kommentatorn informerar oss om att "Marx is placent with off-side", kollapsar jag i skrattkramper. Kanske mest för att Walle har varit på Althusser som en fluga på bajs hela dagen, och jag står upp till halsen i interpellationsteori och motargument som åkallar sinnessjukdom.

Aptus Shrugged

Aptusbrickan är ett nytt individsargument.
Varje gång jag går in i mitt hus, nyttjar köket eller tvättstugan, måste jag visa upp min aptusbricka för en liten elektronisk avläsare.
Meddelst den minimala, magnetiska ström av data som överförs mellan brickan och läsare öppnas dörrar, och min hyresvärd kan förstås i detalj se under vilka tider jag nyttjar vilka faciliteter.
Men varje kväll när jag kommer hem, lagomt på lyset, och håller den lilla marinblå plastbiten mot den silverkromade avläsaren, hoppar mitt hjärta över ett slag innan lampan slår om till grönt och dörren öppnas.

Sedan en lång tid tillbaka har jag en fobi för att vara en fiktionell karaktär. En dag när jag öppnar dörren till lägenheten jag trodde var min, kommer utrymmet att vara bebott av en främling; en radikalt annorlunda varelse med liv och natur som radikalt skiljer sig från min. Aptusbrickan komprimerar denna (fundamentalt mänskliga?) skräck för att befinna sig i ett separat lager, intensifierar den och får alla tänkbara skräckscenarion att infinna sig under de två sekunder det tar innan brickan godkänns.
Vilken oerhörd lättnad det vore att se lampan blinka rött! Att få inse att man är i bästa fall en fantom, en skugga av någon med ett riktigt liv, riktiga krämpor. En riktig person i en verklig lägenhet.
Och vilken oerhörd, brutal och knäckande lättnad det är att se lampan blinka grönt. Att varje kväll inse att man är så verklig som något kan bli, ens krämpor högst reella, och att boendet och livet äger en ofattbar verklighet. En grå och blytung, ofattbar verklighet som man ändå kan glömma bort under de två sekunder innan aptusläsarens lampa blinkar grönt.

PK är bra

Första inlägget på länge. Detta för att jag har kommit underfund med att människor i gemen (och jag i synnerhet) inte lider av något abstrakt behov av att uttrycka sig i text, och jag inte längre när den vanföreställningen att man kan bli rik och berömd på det. Då bloggande varken är roligt eller givande sker det mest av pin kiv någon enstaka gång när andan faller på, liksom Calle "Greasy" Bildts hjärtslag eller städning av köket på min ex-favoritkrog i Östersund (Jag behöver ett nytt hängställe där, tips tas tacksamt emot).

Jag tänkte bara konstatera att politisk korrekthet är jättebra.
Språket är tankens förutsättning, och om man genom automatiserad hänsyn till omvärlden lägger om sitt språkbruk kommer det att påverka sättet som man tänker på.
Genom att skämta och tänja på gränserna skapar man, oavsett sina intentioner, ett socialt klimat där det blir mer acceptabelt att fälla rasistiska och sexistiska kommentarer.

Vidare har jag funderat på spel.

Över julen spelade jag Bioshock. Fantastiskt spel - jag var tvungen att youtuba det goda slutet, eftersom jag hade en olycklig tendens att döda skiten ur alla småflickor jag såg. Tydligen ansågs det vara ondska.
Vidare är det ju få saker som får mig att fnissa så illvilligt som en rejäl haymaker i nyllet på objektivismen och individualismen. Jag skall inte gå in i allt för stor detalj på hur spelet ger uttryck för politiska resonemang - jag nöjer mig med att säga att man inte behöver ägna sig åt det poänglösa navelskådandet att läsa in saker och ting i det, spelet har sina argument klara och levererar dem på ett såväl dramaturgiskt som retoriskt inspirerande sätt.

Jag spelade också Mass Effect. Rent tekniskt antar jag att det senare har en bättre handling. Boken Mass Effect, filmtrilogin Mass Effect skulle definitivt vara bättre än dito Bioshock - ändå ger det inte en lika stark upplevelse. Dels för att Bioware (Förvirrande att skriva om Bioshock av 2K och Mass Effect av Bioware) är i första hand utvecklare av PC-spel, och Mass Effect skulle definitivt ha gjort sig bättre på PC. Xboxen blir mer en boja än en spelkonsol i det här fallet.
Huvudsakligen är det dock något annat som skiljer upplevelserna åt - det rent ludiska. Mass Effect är, sin tunga och välgjorda handling till trots, ändå ett klassiskt RPG. Fightingmomenten är lite klumpiga, men rörande, och visuellt är det... trevligt. Man tar till sig handlingen genom dialogen, man ser sin spelkaraktär stå med sitt pokerfejs och lyssna på alla skitfräcka utomjordingar, man blir nöjd.
I Bioshock mottar man handlingen mycket mer direkt. Det finns ingen reflektion av spelaren i spelet, utan man är kort och gott sina handlingar. Alla emotionella reaktioner är enbart spelargenererade.
Dev beskrev en gång narrativ som en slags spelens barnsjukdom. Jag håller inte helt och hållet med, men för mig själv har jag i alla fall bevisat att spel inte är underkastade samma regler för berättande som traditionella kulturformer.

Tv-spel är ett medium radikalt skiljt från alla andra konstformer, och ett spel kan inte inte läsas som en medietext på samma sätt en en bok eller en film.

Ett föga strukturerat inlägg, så nu drar jag ur sladden. Schemat för hösten är Göteborg, Malmö, Malmö, Malmö, med tonvis av plugg, kanske lite jobb och förhoppningsvis någon avstickare till Gävle.
Och Lisa, Yvette, Olle, Maie - kom ihåg, 33 dagar kvar... !

Förtydligande: Jag förespråkar inte bombdåd eller andra terroristaktiviteter eller någon form av politiskt våld. Jag ämnar inte ägna mig åt någotdera. Denna avbön är skriven utan påverkan från yttre krafter.

Kära Statsministern

Kära Fredrik!

Jag hoppas att du mår bra, och inte känner dig nere över oppinionsmätningarna, som tydligt visar att en överväldigande majoritet av svenska folket tycker att ni gör ett skitdåligt jobb och känner sig lurade. Personligen tycker jag att det var en snygg fint där i valet, det här med att kalla sig ett arbetarparti och ändå gå till val på ett klassiskt högerprogram. Alla blev liksom, vänta, va, och typ snubblade genom vallokalerna.

Du får ursäkta om jag låter lite bitsk.
Jag är lite bitsk.

CSN har vänligen informerat mig om att jag inte tagit alla högskolepoäng jag borde ha tagit, och därför inte kommer få studiestöd förrän detta är åtgärdat. Detta låg väl i linje med den baktenta på Genusvetenskap A jag under en längre tid haft.

HiG FUN FACT: Det är inte Genusvetenskap som är problemet. Det är Datorspelsanalys. Kursen där jag låg i som fan och gjorde allting rätt och i tid, hade minimal frånvaro och överlag var pepp som satan på. Två av fyra kursmoment är inte registrerade. Jag är godkänd på kursen, enligt det samtal jag haft med handledaren vid kursens slut. Men två. Av fyra. Moment är inte registrerade.

Högskolan i Gävle har fikat bort mitt studiestöd.
DEN SATANS HÖGSKOLAN I GÄVLE HAR FIKAT BORT MITT STUDIESTÖD.

Jag ringde till min gamla handledare, till kursadministratören, studievägledaren och MKV-institutionens sekreterare - de har gått för dagen. De har gått och köpt kaffe och satans bullar för mitt studiestöd.

Undvik Gävleborg. Stanna så långt borta från det där helveteshålet som det är rimligtvis möjligt. Man pratade lite skämtsamt om Gävleborgssyndromet, men det är sant, och det är värre än jag trodde. Gävle är en stad som sannolikt kommer kollapsa snart eftersom varenda inavlad jävla bondlurk i den där leriga hålan är genetiskt inkapabel att klara av ens de enklaste uppgifter, typ att registrera godkända betyg i ladoc.

Det är möjligt att jag är extra stingslig på det här ämnet eftersom Bögskolan i Jävle har kukat till det på ett sådant sätt att jag inte har råd med de finare bitarna av livet som jag så gärna avnjuter - öl, mat och boende.

Nu kommer en serie svordomar.

SATANS I HELVETETS JÄVLA SKIT. SATAN I MINUSKELHELVETETS HELVETES JÄVLA FÖRKUKADE PLATON DÖ DÖ HELVETESHITLER OCH OXPENIS FÖRJÄVLIGT SPRÄNG FAN SATAN HELVETE HEIL SATAN SATOR ARRIBA COWABUNHELVETESELD I ÖRATS HELVETES JÄVLA DIPLOFOTIKOTASS TINTINPARODI PÅ HELVETETS JÄVLA FÖRBANNADE NIKODEMUS KUKBLOD DELAT MED SATAN.

Var är min dynamitväst?
Var fan lade jag min dynamitväst?
Med gud som mitt vittne, när jag hittar min jävla dynamitväst drar jag på mig den under clubblazern, tar på mig gubbkepsen och stoppar fickorna fulla med råttgift om småspik och åker till Gävle.
Sedan går jag in på HiG, rakt in på rektorsexpeditionen, slider upp skjortan och vrålar "Allah Akbar". Med lite tur hamnar jag i paradiset, och där KANSKE man kan hitta någon enda förbannad Gävlebo som kan lägga in godkända betyg i ladoc.

Praktiskt genusvetenskap

BETWEEN THE TIME WHEN THE OCEANS DRANK ATLANTIS.
AND THE RISE OF THE SONS OF ARYAS.
THERE WAS AN AGE, UNDREAMED OF.
AND ONTO THIS AGE - CONAN!
DESTINED TO BEAR THE JEWELLED CROWN OF AQUILLONIA UPON A TROUBLED BROW.

Conansoundtracket ftw. På pendeln vid Årstaberg höll jag på att få ett svårartat psykbryt på den grupp med 30-åriga kvinnor som konsekvent kallade varandra för "tjejer" och klär sig som fjortonåringar med hjärntumörer. Dra slutsatser om min lycka när jag kom på att jag hade musikmaskinen i fickan, och började lyssna på Mako:s (RIP) uppläsning inför första Conan-filmen. Jag minns Conan som en betydligt mer avancerad och mångbottnad karaktär än Arnold framställer honom som i filmerna, men soundtracket... <3


Idag flyttade Lisa till Malmö. Visserligen kommer hon, på Bonniers begäran, tillbaka redan på måndag kväll, men då är det som gäst. Nu bor hon i Malmö, och den insikten har bankat sig in i skallen på mig. Ensamheten infinner sig som en blöt yllefilt runt ens huvud i ett brinnande hus - obehaglig men tvångsmässigt placerad av en muskulös brandman.

Jag kommer ha ekonomiska bekymmer i höst (döööh). Huvudsakligen för att CSN är en hög humorlösa typer, som tycker att jag inte skall ha studiemedel för att jag har en baktenta. Jag är förvisso den enda jag känner till som fått det beskedet, av ett antal bekanta med ett antal baktentor. Den enda baktenta jag har är ett PM från Genusvetenskap A, för två år sedan. Men även om jag inte har skrivet just det PM:et, tycker jag att mitt år med genusstudier har gett en hel del resultat för mig personligen. Inte minst för att jag lärt mig argumentera för det jag alltid har tyckt, utan för att jag har lärt mig en massa riktiga saker. Som att Firestone är skithäftig (hon förespråkade att havandeskap skulle tas över av maskiner!), bondmoror hade en betydligt mer framstående roll i samhället än man kunde trott, och att tjejer faktiskt inte bajsar rosa luktsuddgummi.

Jag stannade till på Movitz ikväll, min plan var att fiska sympati från Salle för att jag är ensam och övergiven, så att han ger mig ett jobb nån jävla gång. När jag då noterade att toaletten varit upptagen i lite drygt femton minuter, suckade jag inombords - den logiska slutsatsen är väl att någon antingen däckat i sina egna spyor eller har en veritabel härdsmälta där inne. I vilket fall är det inte så trevligt för efterföljande besökare. När då dörren äntligen öppnas, och en kvinna i 25-årsåldern kliver ut, höjer jag något på ögonbrynet och kliver in.
Och likförbannat, möts jag av lukten av rosa luktsuddgummi.

Bostad ordnad.

Käre Fredrik,

så var boendet löst - och via en privat hyresvärd, snarare än en kommunal. Där fick jag så jag teg, va?

I övrigt har jag, erkänningsvis av pur tristess, läst Carl Bildts blogg. Det är ganska underhållande att se en svensk politikers bloggande. Bloggare är ju per definition självupptagna satar (precis som politiker), samt en smal minoritet av blåögda optimister som tror att de kan förändra och påverka något (precis som en del politiker). Det passar riktigt bra ihop. Med den lilla jämförelsen för att aktualisera relationen mellan bloggar och politiker, vill jag peka på den här artikeln i dagens DN.
Andrew Keen råsopar internetkulturen, och inte utan en hel del poänger.

Kvantitet är ingen substitut för kvalitet. Den inte alltför genomtänkta utopin med legioner av bloggare som sköter all samhällsjournalistik är bara en uppdaterad version av den gamla skrönan om tillräckligt många apor på skrivmaskiner. Somliga förvirrade individer verkar ha drömt ihop något slags kulturkrig, nytt mot gammalt, där endast en kan stå segrande - digitalt och analogt i en strid på liv och död i gropen med eldsprutande ödlor. Det är ett skyttegravskrig, antingen bloggar man på Expressen och anser att papper som material snarast bör avskaffas, eller så skriver man en bok om att alla med MySpace är kulturmarodörer som helst av allt skulle utföra satanistiska ritualer på Gutenbergs grav.

Karin Rebas avvisar raskt Keens halvtaskiga argumentation. Jag gillar Karin Rebas - hon är vettig, välformulerad och framförallt lider hon varken av teknofobi eller överstor tilltro till teknikens under. Om DN-skribenter vore superhjältar skulle Karin Rebas vara Storm. Klok, lugn och saklig men riktigt dräpande när hon vill.

Jag har ett lite personligt förhållande till alla DN-krönikörer. Att låtsas att de är superhjältar brukar hjälpa mig att vakna på morgonen.

Hanne Kjöller (post-time-jump) är som She-hulk. En feministisk ikon som kan krossa argument och tegelmurar lika lätt. Fast hon är ändå en rik, liberal kändisadvokat.
Mats Wiklund, stark och rättrådig, är som Kapten Amerika.
Niklas Ekdal - Lex Luthor.
Peter Wolodarski är som spindelmannen med sin pojkaktiga charm och irriterande ordvrängande.

Ja, nu återstår några påfrestande veckor av flyttande, tillbakaflyttande, runtflyttande och väntan på att få några internets i mitt nya råtthål till hem.